Sida 64
Den stora linsen i en kikare kallas objektivet, den lilla åter, till hvilket man för ögat, okularet.
En hvar torde finna det vara af intresse att lära känna teorien för de optiska instrumenten. Dess tillämpning är helt enkel.
Fig. 11. Teori på en kikares förstoring i dess enklaste form.
Objektivet, som har sin plats vid kikarens öfre ända, är en kullrig lins. De strålar, hvilka komma från den iakttagna stjärnan AB (fig. 11), korsa hvarandra, då de genomgå denna lins (L), fortsättas därpå i kikaren och bilda i punkterna ab en upp- och nedvänd bild af stjärnan AB. Den lilla linsen (L’), hvilken här tjänar såsom okular, har fått sin plats så att den förstorar denna bild ab och visar den för iakttagarens öga, som om den sträckte sig från punkten a’ till punkten b’. Stjärnan AB synes då i själfva verket förstorad i samma förhållande som a’b’.
Punkten ab, där bilden uppstår, är objektivets brännpunkt eller fokus, och det afstånd, som ligger mellan objektivet och denna punkt kallas brännvidd eller fokaldistans.
Teleskopets teori skiljer sig betydligt från den ofvan skildrade.
Fastän namnet teleskop i kraft af sin språkliga
Källa: Project Runeberg ·