Sida 88
88
Man känner värmens mekaniska ekvivalent. Hvarje fallande kropp, som hejdas i sitt fall, frambringar en viss mängd värme, vare sig kroppen plötsligt hejdas eller dess fall först småningom fördröjes till följd af motstånd. Om, såsom det är sannolikt, solklotet är bildadt genom förtätningen af en ofantlig nebulosa, som ursprungligen sträckt sig utanför Neptunus' bana, så har, enligt Thomson, för att frambringa den nu varande koncentrationen, molekylernas fall lämnat omkring 18 000 000 gånger så mycket värme som solen årligen utstrålar. Häraf skulle följa, att solen verkligen utstrålat värme i omkring 18 millioner år före sin nuvarande utstrålning; men under hela denna tid för sin förtätning, var hon ojämförligt mycket större och strålade annorlunda. Om å andra sidan förtätningen vore den enda källan till solvärmen och solen fortfarande förtätade sig, skulle hon bringas ned till hälften af sin nuvarande diameter inom senast fem millioner år, och som hon vid denna storlek skulle vara åtta gånger så tät som för närvarande, skulle hon bli flytande och hennes värmegrad skulle börja aftaga, så att på omkring tio millioner år härefter hennes värme icke längre skulle förslå till att underhålla ett sådant lifvets tillstånd som för närvarande. Solens hela lif såsom en lysande stjärna skulle enligt detta antagande icke öfverskrida trettio millioner år.
Till denna värme, som härrör af förtätningen, komma de verkningar, som frambringas af en stor massa kosmiska ämnen, som oupphörligt nedfaller på solens yta.
Källa: Project Runeberg ·