Sida 12
IO
ÖFVER VERLDSHAFVEN.
vid ett sådant tillfälle hopklämma sjömannens vanligtvis glada hjerta. Det är ej endast sorg eller saknad, så som dessa yttra sig vid liknande tillfällen i land, der man i allmänhet känner sig sjelf ganska trygg, äfven när man lutar sig framåt för att titta ned i den öppna grafven; nej, när det mörka vattnet rofgirigt sluter sig om dödens offer och man ser den blågula flaggan ensam dragas tillbaka, då tränger sig på de öfver relingen lutande kamraterna en beklämning, en rörelse af oro och osäkerhet, en fläkt af fruktan måhända, mot hvilket allt man icke kan stålsätta sig och som kanske kännes desto djupare som man i allmänhet på sjön ger föga rum åt dylika reflexioner och intryck.
Med det tilltagande mörkret vunno byarna i styrka, regnet öste nu ned och det lagade sig att blifva en riktigt kuslig natt. Usch! jag mins, som om det varit i går, huru vi stodo der ett par kamrater akterut, våta och tysta, ännu upptagna af tankarna på den sorgliga akten under eftermiddagen. Då bräcktes, strax efter det vinden en smula aftagit, begine-rån, och innan vi väl hunnit sätta oss in i förundran häröfver, sprang liket på stagfocken. Mörkret blef kolsvart, sjön gick ursinnigt hög och tycktes blott längta efter att få sluka oss allesamman, fregatten rullade, som om hon verkligen haft för afsigt att göra sig kvitt vårt påhäng, storpumparna voro i fullt arbete med att befria oss från de vattenmassor, som allt emellanåt kastades in, kanonportarna voro delvis otäta och på batteriet var det en stund verklig öfversvämning, beroende på att en del kojer och kläder, som nedtagits till tvättning, under all denna oro fått åka ned i lä, så att ett par af spygatten tilltäppts. En och annan, som ej varit till sjös förut, trodde att vi höllo på att sjunka, och tankarna på vår stackars Sommar kommo äter oftare än de måhända eljest skulle gjort. Men, hur mörk natten än var, blef det dock morgon
Källa: Project Runeberg ·