Sida 6
IO
ÖFVER VERLDSHAFVEN.
»Vänta ett ögonblick!»
Han tryckte på en knapp öfver soffan och jag hörde den svagt pirrande klangen af en klocka från något annat håll. Nästan i samma sekund öppnades dörren, och en halfstor, svarthyad figur med rökmössa på hufvudet kom in och visade det hvita af ögon och tänder.
»Tabacco, Hannibal!»
»Si signore!»
Och Hannibal försvann, men kom strax åter med ett par färdigstoppade pipor.
»Den pojken kom jag öfver på min senaste expedition
— det var nedåt Ostafrika. Han hade rymt från sin egare, en italienare, som tycktes hafva trakterat honom hufvudsakligen med smörj, att döma efter hans utseende, när jag fann honom — det var på ett ställe, der vi gått i land för ett skjuta dufvor. Det ä' nu tio år sedan, men tror du, att jag på denna tid kunnat lära honom att köpa en flaska Barnängens bläck på svenska! Nej, italienskan sitter i honom som hudfärgen, fast han inte var mer än fyra fem år, när jag fick tag i honom. Jag kan inte italienska till husbehof ens, men förhärda mej, tror jag inte pojken förstår en bättre, om man låter ett och annat ord sluta på o.
— Skål på dig och välkommen! Var punschen kall?»
»Ja dål»
»Nå, det låter höra sig. — Och nu tänker du följa mig jorden rundt. Ja, det var inte i går, som jag talade med någon om den expeditionen, men eftersom du sjelf väckt förslaget, får du också ensam bära ansvaret, om du skulle tröttna på vägen.»
»Det går jag in på, farbror! Nu är jag idel öra.»
»Skål! — Det ä' inte ofta svenska staten består sina sjömän någon verldsomsegling. Eugenie var ute åren femti-ett—femtitre, Vanadis åttitre—åttifem, och nästa rundtur blir kanske aldrig af, ty det torde väl icke vara så fullt be-
Källa: Project Runeberg ·