Sida 17
Missionen vid Hvita Bergen
i tron, då hjelpen synes dröja — vi få då erfara en så mycket härligare hjelp. Dä vi bedja i Jesu namn och vandra i lydnad för hans bud, kommer hjelpen, fastän ofta på ett alldeles oväntadt sätt. Man har berättat om en fattig trossyster, som satte ett p (pröfvadt) bredvid hvarje bibelspråk, hvars kraft och sanning hon erfarit. Huru många språk skulle vi icke, under dessa 15 år, kunnat på detta sätt underskrifva! Den i bönens skola väl forfarne Georg Müller anmärker: “Ofta har ett nytt svar på bön i lekamliga ting varit medlet att vederqvicka min själ och uppfylla mig med mycken glädje“.
*
Missionsarbetet vid Hvita Bergen har från början haft en tvåfaldig uppgift: 1) att räcka en hjelpsam hand åt nödens och lastens barn, 2) att fostra kristna qvinnor för detta arbete.
Innan vi följa det förstnämnda arbetets vidare utveckling till en mera ordnad verksamhet, vilja vi taga en kort öfverblick öfver den gren deraf, som utgått från kursen för bibelqvinnors utbildning, hvilken Herren af nåd under 15 år låtit fortfara och förökas. Likasom arbetet i sin helhet, hade ock denna gren en mycket ringa begynnelse. Af de 5 elever, som genomgingo den första kursen, hade en i sin ungdom mistat sin högra hand i ett tröskverk, en var nära blind, tvenne för öfrigt klena till helsan. Den enda som hade full arbetskraft och som var själen, så väl i missionsarbetet som de husliga sysslorna, var busmodren — fröken Maria Sasse. Det var derföre ett icke så litet trosprof, då hon år 1880 lemnade hemmet och ingick i äktenskap. Herren ville härigenom fostra oss och lära oss att se bort från menskliga stöd och förlita oss på honom allena.
Ehuru diakonissverksamliet redan under många år fortgått i vårt land, föreföll bibelqvinnoverksamheten i början så ny och främmande att blott ett fåtal vågade anmäla sig till detta kall, ehuru vistelsen vid hemmet under kursen var fri. Inom några år inträdde dock en fullkomlig förändring i detta afseende, som visas af följande öfverblick.
Källa: Project Runeberg ·