Sida 22
Efter att förgäfves hafva sökt plats för sådana på andra håll, väcktes tanken pä att börja ett skyddshem, isynnerhet då tvenne sådana qvinnor redan första vintern infördes i hemmet af välmenta vänner.
Denna nya gren af arbetet föreföll i början i hög grad motbjudande. Den inre kampen blef hård innan Herren fick bryta motståndet och lägga den egna viljan under hans. Men så snart detta skett förbyttes motvilja till lust och missmod till fröjd. Det kändes som en nåd att få mottaga dessa, som förut uppväckt vämjelse, och detta sinne, en gåfva af honom som söker efter de borttappade, har medfört en glädje i arbetet som fortfarit under dessa 15 år, äfven då vårt arbete mången gång synts vara förgäfves. Icke långt derefter erhöll förestånderskan tillåtelse att besöka de qvinliga fängelserna å Norrmalm för att der, genom Guds nåd, utså lifvets säd.
Härmed upptager arbetet vid Hvita Bergen en ny verksamhetsgren, nemligen:
Arbetet bland vårt lands prostituerade qvinnor och fängelsets barn.
Till belysning af den nya grenens uppkomst och utveckling anföra vi åter utdrag ur förestånderskans bref.
D. 16 mars 1877. “I hafven redan hört att vi här emottagit tvenne af dessa arma, olyckliga varelser. Den ene af dem reste efter en vecka hem till sina föräldrar. Den andra visar sig allt emellanåt mycket orolig, ej öfver sina synder utan öfver att vara här.
D. 26 mars. Vår skyddsling har gått tillbaka till sin svinadraf. O, hvilken taskspelare djefvulen är, han bjuder dem ännu “nöje“ i sin uselhet. Vi gräto allesammans och talade med henne flere timmar och hon sade sjelf att det var som att gå till döden — men hon gick ändå . . . O, hvilken gräslig boja!
Jag hade natt och dag dessa olyckliga otuktens offer för mig och resultatet blef — beslutet att begynna ett skyddshem för dem som möjligen skulle vilja låta räcka sig en hjelpsam hand. Jag vågar ej tänka på allt elände, som kommer att följa ett sådant företag.
