Read Runeberg

Återblick öfver femton års missionsarbete vid Hvita bergen i Stockholm från hösten 1876 till hösten 1891

Originalsida 30
Originalsida 30
Originalsida 30
Originalsida 31
30–31

Sida 30

Arbetet bland vårt lands prostituerade qvinnor och fängelsets barn

omkring den stora trädgården. Det var icke allenast obehagligt, utan för en sådan plats på det högsta otjenligt att dåliga personer kunde gå ut och in genom den söndriga inhägnaden. Vi ropade till Herren, och han svarade på det egendomligaste sätt genom att tillstädja okynniga gatpojkar att, under hurrarop, anfalla och omkullkasta hela planket åt gatan, som gjorde den skyndsammaste hjelp alldeles oumbärlig. Svar på bön fingo vi redan följande dag, då vår värd började att dels reparera, dels förnya planket. Den obrukbara återstoden fick äfven blifva till gagn, då vi, under vedbrist, fingo bruka den till bränsle. Vår Fader vare pris och lof för allt!

På samma faderliga sätt har vår Gud sörjt för alla det nya hemmets behof. Han har välsignat vårt förråd och låtit oss intet fattas. Han har böjt hjertan såsom vattubäckar och gjort så många villiga att hjelpa oss. Stundom ha vi känt de redskap han brukat, stundom icke. En gång behöfdes en byrå i det nya hemmet och detta behof frambars gemensamt under morgonbönen. Samma dag voro husmodern och hennes biträde utgångna i något ärende. Under tiden kom en okänd person och lenmade en byrå. Sbyddslingarna trodde att husmodern köpt byrån ute i staden och hemskickat den, men nej — de fingo snart veta att Herren hört bön och just skickat hvad de på morgonen bedit om.

Den 9 januari 1882 var en underlig dag. Vi hade bedit Herren att göra oss skuldfria och lata oss förblifva skuldfria på det nya året, med anledning af språket: “Varen ingen något skyldige.“ Vi hade så många gånger fått svar genast — nu dröjde vår Fader för att pröfva vårt förtroende till honom. Det blef bönerop på hemmen. Behofvet var stort. Penningarne voro slut och äfven vårt förråd af mat, mjöl, ved, m. m. – Huru dyrbart blir icke Guds löfte under sådana tider: “Åkalla mig i nöden, så vill jag hjelpa dig, och du skall prisa mig“! . . .

Svaret kom i rätt tid; utan något slags tillkännagifvande inför menniskor af vår nöd gaf vår Fader oss en verklig “tionde dag.“ På morgonen kom ett bref med 15 kr.; på förmiddagen skänktes fisk till ett helt mål på skyddshemmet. Samma förmiddag gaf en vän

Källa: Project Runeberg ·