Återblick öfver femton års missionsarbete vid Hvita bergen i Stockholm från hösten 1876 till hösten 1891

om att lemna oss, ehuru hennes hjerta visst icke var vunnet för Herren, ej heller hennes våldsamma lynne brutet. Minsta anledning kunde vålla svåra uppträden, och om hon sattes på prof och hennes bön beviljades att få besöka sina slägtingar, öfverväldigades hon af sitt gamla begär efter rusdrycker och kom berusad hem. Bekymmersamma dagar följde härpå. Detta in-träffade sista gången för omkring 3 år sedan. Herren välsignade då ett allvarsamt samtal med henne. Hon har sedan varit fullkomligt pålitlig och har kunnat med full frihet gå förbi utskänkningsställen med slantar i fickan, som varit hennes egna. Hon sade härom sjelf: “Nog måtte detta vara Gud.“ En mycket stor förändring visade sig från denna tid i hennes sinne, särskildt i hennes förhållande till Guds ord, mot hvilket hon förut visat bitterhet och fiendtlighet, så att den, som i all vänlighet ville säga henne ett ord om Herren, kunde vara viss om ett sträft svar eller ock att hon flydde undan. De senare åren deremot Blef det hennes lust att höra Guds ord, och ett uttryck af stor blidhet spred sig öfver hennes mörka anletsdrag, då man talade med henne om Herren. Äfven blef hon oss till en verklig hjelp; hon sydde utmärkt väl, var så ordentlig och fullt pålitlig, att hon betroddes med åtskilliga förtroendeuppdrag och svek oss aldrig. Då hon fick besöka sina slägtingar, längtade hon “hem“, ty, sade hon, der talas icke om annat än jord och verld; jag kan ej trifvas der Guds namn missbrukas och der det icke talas om Gud“. Visserligen hände det ännu någon gång att hon blef förbittrad, men det var ett lidande för henne, och då man talade med henne derom, var hon mjuk och böjd. Sista tiden blef hon allt mera bevarad från lynnets utbrott. Hon var mycket tjenstaktig; hennes kärlek och tacksamhet var stor.

Hennes helsa hade länge varit bruten; i aug. 1888 insjuknade hon häftigt och doktorn sade det vara kräftan. Hon blef dock bättre, ehuru hon ofta under det sista året måste intaga sängen. Den 12 aug. 1889 insjuknade hon åter häftigt och doktorn förklarade att hon måste vårdas på sjukhus. Ehuru hon mycket önskat få vara hemma, fogade hon sig häruti och tog äfven