Sida 94
7
VIKTOR RYDBERG
Gud visst förgätit har och glömt oss alla, jag tänkte, när jag folken tryckta .såg —
--men i en hast hörs Marseljäsen skalla,
och rika tronen ned i gruset låg. Nationerna på sina bojor skaka, och makten ryckes ur despotens hand, hvars öfvervälde Herren lar tillbaka, och frihetssoln går upp i hvarje land. Han, Han däruppe älskar lika alla. Blott mänskors synder krossat friheten.
I denna anda äro alla dikterna hållna; de besjunga frihetens segrar 1789, 1830, 1848, de tolka sympati med Danmark, de mana till kamp mot despoten i öster.*
Betecknande för stämningen hos de kretsar af varmhjärtade demokrater, till hvilka äfven bröderne Rydberg hörde i det märkliga året, är äfven följande uttalande i ett bref af den äldre brodern:
Ungrarnes nederlag ha väckt den djupaste smärta; en provisor i Askersund blef vansinnig vid underrättelsen härom; hvad jag själf tänker är i korthet, att liksom kristendomen i sin början led förföljelse och nederlag, skall liksom denna friheten resa sig så mycket härligare; historien skall visa våra barn dessa tider af blod;
* I en anmälan af denna diktsamling i Bildningscirklarnas organ, P. C. Kjellbergs i Göteborg utgifna »Bildningsvännen» (1849), yttras några riktiga ord om att de ur folket utgångne skalderne egentligen icke bjödo på folkpoesi, utan nöjde sig med atlefterbilda dagens »privilegierade studerade skaldekonst»; dikterna berömmas emellertid högeligen: »Huru glädjande det än är för oss att veta, att det är en man af folket, som författat dessa kväden, så måste vi dock beklaga, alt han ej erhållit mera studier, ty han skulle då onekligen intagit ett utmärkt rum på Svenska parnassen (?).»
Källa: Project Runeberg ·
