Sida 221
LITTi-.RÄRA i ITSATSKR
217
Skämtet utmynnar i ett par elakheter.
»En konungs plikt, säger en forntidsvis, är alt värna de svage och hålla skölden öfver de kraftlöse. Svenska akademien har Hans Majestät Konungen lill sin höge beskyddare. Hvad behöfver den mer'?
Tomtebissen slutar sin uppsats med den upplysningen till de unge, som till nästa täfling ämna insända något opus lill Akademiens granskning, att fråga är å hane att flytta dess lokal. Hvarthän, lär ännu icke vara fullt afgjordt; men den sannolikaste adressen blir: Kongl. Stenmuseum i Stockholm.»
Minst af allt anade väl författaren af denna satir, att han själf en gång skulle intaga en fåtölj i den akademiska runden, och det just som efterträdare till den skald, som han spådde aldrig skulle få »en plats bland de aderton barnafromme diarne i sångmöns sköte».
Af smärre anmälningar i Handelstidningen, hvilka torde härröra från Rydbergs penna, nämna vi en om Bjurstens Wadmansupplaga, som berömmes, ehuru anmälaren protesterar mot Bjurstens karakteristik af Wadman såsom humorist och hans framställning af Selinda-sångaren såsom »olyckligt kär» för att göra honom mera intressant (17 september 1855); en kort uppsats om Stagnelius' »Hittills outgifna dikter» (23 oktober 1857), 0111 hvilken efter-skörd det säges:
»Inom den lilla kretsen af tjugutre poem återfinner man de flesta skiftningarna i den Stagnelianska sången, framställande, liksom hans lif och hans världsåskådning, en af melankolisk trånad genomträngd, genom materiens
Källa: Project Runeberg ·