Sida 222
2 7 G
VIKTOR RYDBERG
förintelse till enhet och försoning sträfvande kamp mellan Gud och den fallna världen; en lekboll för denna strid, följer skaldens fantasi dess växlande gång och firar iin materiens triumfer i epikureiska sinnligt glödande sånger, iin andens segrar i dessa af gnostiskt åskådningssätt färgade dikter, där den kristna försoningsläran utgör principen»;
en om Runebergs psalmbok, som säges- öfverträffa Wallins med hänsyn till ett lyckligare bibehållande af äldre psalmers ursprungliga anda (oktober 1858); en om Pehr Thomassons Tio Pennritningar och Skaldeförsök, hvilka vänligt anmälas, ehuru folkskaldens brist på själfpröfning i val af bilder och uttryck klandras (november 1858). Äfven en »kritik af C. F. A. Holmströms Skaldeförsök och von Quantens Dikter (23 december 1859), af hvilka de förra omnämnas fördelaktigt, de senare mera omildt, torde härröra från Rydberg.
I februari 1862 ägnas en anmälan åt det då utkomna bandet af Franzéns dikter, därvid Rydberg företrädesvis dröjer vid »Rabulisten och landtpräslcn» såsom psykologiskt intressant.
Rydberg yttrar här:
»Ren gode landtprästen, åt hvars läppar biskopen-skalden anförtrott den sak, som han ville försvara, står själf på en ståndpunkt som ortodoxerne i våra dagar, då motsatserna å ömse sidor utbildat sig skarpare, skulle fördöma såsom kättersk. Så vågar han t. ex. om evange-listerne medgifva:
'De voro dock ej verktyg blott. De tänkte, de skrefvo med den kraft, som Gud dem skänkte, af fritt förstånd; och undföll dem i smått ett fel, så var det deras egei blott.'
Källa: Project Runeberg ·