Sida 302
32 6
VIKTOR RYDRERG
»Det är,» säger V. R., >;på en gång en förnuftigare, och, i afseende på kvinnan, värdigare åsikt att kulturutvecklingen, allt ifrån det vilda tillståndet genom alla grader af barbari allt intill vår tids civilisation, varit en frukt af hela släktets arbete. De bägge könen hafva ömsesidigt bildat hvarandra och genom hvarandra blifvit till hvad de under olika historiska tidpunkter visat sig vara; ljus och mörker, godt'ocli ondt hafva varit deras gemensamma arf och aflinge. De synlige skådespelarne i det på den råa styrkans bragder så rika melodramat hafva visserligen till det öfvervägande antalet varit män-^ nerne till följe af deras aktiva natur, medan kvinnans tysta men stora inflytelse på tidskulturen undgår blicken; men det är en gammal erfarenhetssats, att tidskulturen, den vare råhetens eller förfiningens, utpräglar sig starkast just hos kvinnan som mannens uppfostrarinna. Våra sagor framhålla oupphörligt kvinnan såsom den där eggar mannen till blodshämnd. Frankernes djuriska lynne kulminerade hos Brynhilda och Fredegunda; under franska revolutionen var det arbetsklassens kvinnor, hos hvilka det hal och förakt, som de härskande under ett årtusende åsamkat sig, gaf sig luft i de vildaste utbrotten af blodtörst och utrotningsraseri. Historien och sagan ända tillbaka till skapelsehistoriens framställning af syndafallet räcka hvarandra handen för att bekräfta detta faktum.»
I enskildheter påvisar Rydberg olikheten i mannens och kvinnans psykiska grundtyper — delvis polemiskt mot den anmälda skriften — och han finner af erfarenheten bekräftadt, att kvinnan, som inom det andliga området visar mindre kraft och omfattning för det aflägsnares och djupares tillägnande genom forsknings har ett desto känsligare sinne och skarpare öga för det närmare och det enskilta.
Källa: Project Runeberg ·
