Sida 315
EN SKOCSRHSA
vandon som de afklädda, nakna bergens former voro sträfva och skrofliga, lika dystra och förtviflade i sin fattigdom som de fordom skogbärande hedarna och träskmarkerna voro tröstlösa för deras hungrande blickar, i sin välmåga lika flacka och oförmögna af en upphöjd tanke, en själfuppoflrande handling som de rika slättbygderna äro enformiga och tråkiga för det efter någon upphöjd punkt letande ögat.
Så långt ville icke brefskrifvaren gå, äfven om ban erkände den växelverkan, som rådde mellan människorna och naturen.
»Blolt i de första utvecklingsstadierna af sin tillvaro är människonaturen ett vax, som emottager hvarje intryck af den värld i hvilken hon har sitt fotfäste, men öfver hvilken hon dock är kallad alt blifva en härskarinna fast en lagbunden, konstitutionel härskarinna. Jag tror på en tid, då icke ens Indiens sol skall förmå att förslappa handlingskraften hos de af hennes strålar brända folken, sedan dessa genom en snabbare förbindelse med och en lifligare tillförsel af friska krafter från de tempererade zonerna blifvit räddade från andlig förruttnelse; jag tror på en tid, då icke ens Grönlands köld skall förmå att göra människogestalten skrumpen och eskimoisk, tv den väckta skönhetsdriften, den höjda intelligensen, den sedligt renade karakteren, den utvidgade världsåskådningen äro plastiska konstnärer som arbeta långsamt men säkert, de skola trots snö och isberg taga ut sin rätt och på hvarje släkte allt tydligare trycka sin egen stämpel.»
.Men i afseende på skogsodlingens värde äro dock brefskrifvaren och hans vän ense, och framförallt är be-
Källa: Project Runeberg ·