Sida 553
BIKELNS LÄRA OM KRISTUS
545
än vidare lektorn, sedermera domprosten J. Person nes ofvannämnda granskning af fjärde upplagan (1880) samt en ej ringa del af docenten, n. v. kyrkoherden C. E. Johanssons »Den Heliga skrift och den negativa kritiken» (1886). Af de under 1860-talet utkommande motskrifterna var Beckmans utan gensägelse den mest vägande, och del var ock mot denna som Rydberg, efter någon tids tystnad, fann sig skyldig taga till orda.
I det enskilda lifvet fick Rydberg nog förnimma, att han »inkastat en brandfackla». I Göteborgs stad och stift predikades både från schartauanska och andra predikstolar mot kättaren. Han var »en märkt man». I Göteborgs Vetenskaps- och Vitter-hets-Samhälle höjdes från prästerligt håll gensagor mot hans inval, då det var på tal våren 1863; valet genomdrefs likväl i december 1865, sedan flertalet förkastat ett par förut föreslagna, som skulle upptaga de lediga platserna. Han betraktades af breda
personligt psykologiska området. — Då Granfelt yttrar, att om man förnekar Guds människoblifvande i Kristus, fordrar konsekvensen, att man ock får förneka de af evangelisterne berättade underverken som ensamt häraf förklaras, men att man då ej heller kunde med bibelns hjälp omkullstörta kyrkans lära, antecknar Rydberg, att man enligt denna uppfattning icke skulle kunna, ifall man ej trodde på Buddhas underverk, företaga en jämförelse mellan den moderna buddhaismen och den ursprungliga. När Granfelt förklarar, att »Guds oändliga egenskaper lika litet kunna godtyckligt öfverflyttas såsom ett yttre påhäng på ett inskränkt ändligt väsende som Gud kan antagas ha tröttnat på sin världsstyrelse och dess slutliga genomförande och uppdragit bestyret därmed åt någon annan», antecknar V. R.: »Förträffligt sagdt och användbart på ortodoxien».
35. — V. Rydberg. I.
Källa: Project Runeberg ·
