Sida 86
7
VIKTOR RYDBERG
nare tyskarnes politiske skald, Georg Herwegh, sände från Paris ett manifest, hvari han förkunnade, att »vi erkänna ingen annan makt på jorden än folket själft och hela folkets vilja, men», tillade han något ologiskt, »repiibliken är för oss en samvetssak, en religiös angelägenhet, och monarkien kan nu ej mera påtvingas oss ens af en majoritet(!).» Liknande känslor voro rådande inom vida kretsar i Sverige, om man än icke kan tala om någon egentlig republikanskt-revolutionär rörelse här i landet. Men allt sedan Karl Johans dagar hade en republikansk underström skymtat fram — väl mer i ord än i handling — och sympatierna för alla republikanska rörelser på kontinenten voro lifliga nog inom snart sagdt alla liberala kretsar, ehuru republikanismen i Sverige egentligen blott visade sig i motstånd mot allt som kunde öka konungamakten eller dess prestige. Ett och annat upplopp — framförallt marsoroligheterna i Stockholm — vittnade om hur det jäste.
Men vid sidan af de rent politiska frihetsrörelserna skönjdes ock sociala kraf. Det gällde icke allenast kampen mot de privilegierade ståndens företrädesrättigheter i representationen. Det var ock tal om förbättring af den uppväxande arbetareklassens villkor, ej blott de ekonomiska, utan ock de intellektuella. »Ljus», »bildning», »frihet», »broderskap äro temata, som särskildt varieras i tidens »bildningscirklar», dessa 1840- och 50-talens föregångare till senåre dagars arbetareföreningar. Här ljungade frihetstalarne, och under »bildningens» och den allmänna förbrödringens oskyldiga entusiasm framträdde ock stundom mera bestämda kraf.
Källa: Project Runeberg ·
