Sida 103
RIKSDAGEN 187 0
K) 3
offensiven än i defensiven, slöt sig till deras mening, som önskade, att han skulle inleda debatten. På kvällen, strax efter sammanträdets slut, skulle han fundera på talet; men en god vän, hans förre lärjunge från Senäte, kom på besök, och det blef ingen fundering af förrän på morgonen, då han begaf sig till plenum.
Rydbergs jungfrutal (Samlade Skr. XIV: 374) blef emellertid förträffligt.
Det inleddes med en kraftig gensaga mot att hänsyn togs till valmännens förmenta fördomar, ty den valde stode fritt och hade att afgifva sitt votum utan andra hänsyn än sin egen öfvertygelse om hvad som vore rätt och sant. Man hade att respektera rättvisan, icke fördomen.
Frågan gällde, om man ville hylla bekännelsetvångets eller bekännelsefrihetens princip. Att vackla mellan båda, vore en svaghet. Ville man tillgripa det förra, så borde man ej nöja sig med ett »lält tryck», utan fordra det hårda tryckets, fängelsets, landsflyktens, hvarför icke bilans eller bålets återinförande. Och efter att hafva påpekat bekännelsetvångets styggelser, huru del fyllt kristendomens häfder med ohyggligheter, påpekade han, alt det hufvudsakligen vore på de ädlare naturerna bland dissenters och judar som det återstående »lätta trycket» tyngde, då det ej blott stängde för dem verksamhetsvägar, utan ock sårade deras medborgerliga ära. De lagparagrafer, det gällde alt ändra, voro lockbeten för de sämre naturerna bland dissenters att för världsliga fördelar öfvergifva sina trossamfund.
Rydberg slöt med några varma ord om att det här midt bland penningfrågor och spörsmål om lokala in-
Källa: Project Runeberg ·