Sida 104
i i 104
VIKTOR RYDBERG
Iressen vore tillfälle att lägga i dagen, hvad svenska folkets representanter hyste bäst af känslor och upp-höjdast af tänkesätt, gällde att ägna en gärd af erkännande åt kristendomen, som ville bekännelsens frihet, emedan bekännelsen skulle vara ett uttryck af den verkliga tron, en gärd af erkännande åt rättvisan, som vore statens grund, och åt ridderligheten, som in-bjüde att desto hellre lyssna till den svagares begäran, då han med varm tacksamhet ville mottaga, hvad han hade en naturlig rätt att fordra. »Jag hoppas,» slöt han, »för den skull till Gud, att vi skola bestå det prof, som vi i dag hafva att genomgå, att denna dag skall inskrifvas i våra häfder som en segerns, ej som en nederlagets dag för den kristliga frihetens och det civiliserade samhällets sak.»
»Religionsfrihetsfrågan» — skref han till hemmet — »är lyckligt löst, och jag kan icke neka, att det i någon mån gläder mig att hafva fått deltaga i det praktiska afgörandet af en sak, åt hvars framgång jag förr kämpat med pennan.»
Med anledning af sitt uppträdande mottog Rydberg tacksägelsetelegram från såväl mosaiske trosbekännare som katoliker i Göteborg.
I afseende härpå yttrar ban i ett bref:
»Papismen kommer en dag alt missbruka den vunna friheten, därom är jag öfvertygad, men friheten skall göra oss starka mol Rom, därom är jag lika förvissad.»
I andra, mera praktiska spörsmål var hans ställning icke lika själfklar.
»Huru» — suckar han i samma bref — »skall en opartisk människa rösta beträffande Tliureberg—Sevalla-
Källa: Project Runeberg ·