Sida 119
RIKSDAGARNA 187 1
119
aldrig undgå ansvaret för den skam och nesa, det fattade beslutet kastar öfver detta svenska folk, hvars största ära det hittills varit att finna inga öller för tunga, då det gällt fosterlandet».
Då vid ett senare sammanträde några af landt-männen — Karl Ivarsson, Liss Olof Larsson och Jöns Rundbäck — med åberopande bl. a. af Rydbergs uttalanden om ungdomens vapenöfningar i hemorten ville minska öfningstiden till 60 dagar, så uppträdde Rydberg uttryckligen häremot. Hans yttrande förekommer visserligen ej i protokollet (platsen är blank), men af tidningsreferaten framgår, att han förklarat, det hans kärlek till ungdomens vapenöfningar alldeles icke ünge åberopas såsom skäl för beväringsöfningarnas inskränkning. »Vilja vi ej tillräckliga beväringsöfningar, så vilja vi ej heller fäderneslandets försvar, och då först blifva de bittra anklagelser som riktats mot kammarens majoritet befogade.»
Själf yttrar Rydberg i bref till Hedlund (23 april):
»Mitt uppträdande i denna fråga har förargat mina vänner på högre ort, som nu se snedt på mig, men det har, som jag tror, gjort godt i sak, och jag tror, att den oegennyttiga hjälp, landtmännen här fingo af en stadsrepresentant, väsentligen bidrog att gifva mina ord vikt, när jag sedermera uppträdde för att rädda den treåriga beväringsexercisen mot de mäktige bondeförarne Karl Ivarssons och Liss Olofs angrepp.»
I ett senare bref (28 april) skrifver Rydberg vidare om riksdagen:
»Jag kunde aldrig ana, att en så häftig agitation från Stockholmspressens sida skulle visa sig så vanmäktig
Källa: Project Runeberg ·