Sida 150
150
VIKTOR RYDBERG
sig uti, att dess söner ryckas ur sina familjers sköten, för att på Tysklands fält slaktas i ett brottsligt anfallskrig, för befästande af det allt annat än aktningsvärda napoleonska systemet i Frankrike.»
Denna uppsats väckte stor uppmärksamhet. I skandinavismens moderorgan, Plougs »Fædrelan-det», förklarades den »i hetsighet och öfverilning» öfverträffa de båda första uppsatserna i Mandels-tidningen.
»Den ärade författaren», heter det, »den kände romanskriftställaren och nyrationalisten är visserligen en mycket begåfvad, i hvarje fall en mycket vältalig man, och han har här uppbjudit hela sin retorik för att öfvertyga sina landsmän. När vi det oaktadt tro och hoppas, att hans ord skola falla alldeles utan verkan till jorden, så är det, emedan de äro dikterade af en upphetsad och utsväfvande fantasi i stället för af en lugn uppfattning och objektivt omdöme och delvis äro i strid med verkliga fakta.»
Rydbergs skildring af det franska kejsardömet betecknades af Plougs blad som »det skamlösaste missbruk af ord», »i det närmaste vanvett», och det uttalades den förvissning, alt Handelstidningens »fanatiska fredsentusiasm» (!) icke skulle visa sig farlig, då den ej ens hade genklang på Göteborgs börs.
Ehuru svenska tidningspressen nog i allmänhet — trots sina afgjordt franska sympatier — uttalat sig för neutralitet, var Rydbergs ofvan nämnda varning mot deltagande i kriget dock icke obefogad. Det framgår exempelvis af professor (i. K. Hamil-
Källa: Project Runeberg ·