Sida 165
SPRÅKRENSNING
103
så troget skyddat vårt härliga språkarf, liksom de skyddat vår frihet och vår ära. Det vore då ej mer än rätt, att de finge höra sitt eget språk, rent och förädladt, klinga från de bildades läppar».
Andra uttalanden i samma riktning äro exempelvis de i Skrifterna intagna uppsatserna Fornnordiskt (30 december 1872), med anledning af Gödeckes öfversättning af Sagan om Gunnlaug Ormstunga och den däraf följande polemiken (XIV: 524), Om förnamn, 14 september 1874 (XIV: 509), samt tre för det norska landsmålssträfvandet utomordentligt sympatiska artiklar i september 1874: Det norska målssträfuet, hvilket han betecknade såsom en så märklig rörelse, att »knappt någon af den nyare historiens företeelser på det vaknade national-medvetandets område därmed vore jämförlig».
Han förklarar i en af dessa uppsatser, att i allt hvad desse målsträfvare göra och säga »röjer sig med ett öfvermätt af hänförelse den hos friska folkslag som ren naturdrift lefvande känslan af kärlek till fädrens minne och af kärlek till språket som den egne folkandens kännetecken».
Härmed har Rydberg ock tecknat den nitälskan, som dref honom att själf träda inom skranket till det svenska språkets värn och ans.
Under riksdagen 1872 var ban i hög grad ifrig för denna idé och fröjdade sig särskildt öfver att d. v. ecklesiastikministern Gunnar Wennerberg, till hvilken han, på grund af den politiska spänningen, eljes stod i afgjord opposition, då de tillfälligt råkats vid en fest för Svedelius visade sig vara vän af undervisningens utveckling i svensk
Källa: Project Runeberg ·