Sida 177
SPRÅKRENSNING
103
himmeln är blå och lynnet godt — hoppas, är att mina bättre motståndare i frågan skola tillmäta den riktning, för hvilken jag uppträder, en rättsgill plats, som en faktor i den närvarande språkutvecklingen, som en mottyngd mot en annan faktiskt förevarande och faktisk stark, om än aldrig teoretiskt försvarad riktning, som leder till modersmålets förtyskning. Mina åsikter skulle då kunna uppfattas som en af krafterna i »krafternas parallelogram», förande saken visserligen icke till det mål, hvaråt stöten riktats, men likväl medverkande, där andra krafter äro med i spelet, att föra henne åt önskligt håll.
Jag har under nedskrifningen af denna min uppsats ofta haft tanken på er. Ni har redan intagit er ställning i frågan, och ehuru denna ställning icke är min och ehuru jag icke dolt hvad som är mitt yttersta önskningsmål med hänsyn till språkrörelsen, har jag dock skrifvit under en förhoppning att se er i vissa viktigare punkter på min sida*. Jag har därför nedprutat mina kraf till det minsta möjliga, till det hvarom äfven tillhängare af »blandspråket» kunna vara med mig enige — att värna hvad vi hafva kvar af vår nordiska ordskatt, att skydda honom ej endast mot nya intrång från utlandet, utan ock mot kringgripandet af de tyska låneords välde, i hvilkas tillvaro inom vårt språk vi måhända en gång för alla hafva att finna oss, förutsatt att de hålla sig inom gifna råmärken. Bland andra exempel har jag påpekat förhållandet mellan bedja och begära. Vår gamla bibelöfversättning nyttjar ännu på de flesta ställen ordet
* Denna förhoppning bekräftades, i det Hjärne i sitt språk (t. ex. i sina bidrag till Illustrerad Världshistoria) i mycket närmade sig Rydberg. Till Forssell skrifver Rydberg 1874: »Hjärnes uppsats om Semiterna i den Illustrerade Världshistorien har jag läst med förtjusning. Han skrifver ju renare svenska än jag!»
12. — T'. Rydberg. II.
Källa: Project Runeberg ·