Sida 228
228 viktor RYDBERG
*
och varligt dala ned i hamnkanalen, och där, tack vare stubben, flöt hon omkring som ett uppspändt paraply, tills räddning kom och hon frisk och sund blef uppdragen på torra landet. För mig var detta en utomordentligt komisk historia. Jag hade väntat ett hjärtligt och muntert skratt. I det ställe fick jag mig en allvarlig läxa. Jag hade icke tänkt på, att det för den stackars gumman själf var en allt annat än komisk situation. »Stackars fattiga kvinna», sade Viktor Rydberg med det djupaste allvar. »Du bör inte skämta med någon människas olycka — allra minst en fattig kvinnas, hör du det. Det är rysligt omanligt, och du borde inse det själf!»
Jag sväljde min medicin så godt jag kunde.--—
Detta är nu icke nedskrifvet för publicering. Men om något skulle anses lämpligt därför, så må det gärna användas. Jag kände en längtan att på något sätt låta V. R:s goda vänner därhemma veta, hur innerligt god han var emot mig, som blott var en ringa tryckargosse, och på detta sätt dra ett strå till stacken. Jag har märkt, då jag skrifvit detta, att det är bra mycket lättare och bekvämare att tiga, men dessa rader få nu gå — kosta hvad det kosta vill. Många gånger sedan jag här borta i västern vuxit upp, har jag tänkt att söka sätta ihop ett bref till chr Rydberg och påminna honom om och tacka honom för det förflutna där hemma, men aldrig har det blifvit af. Det är nu för sent.»
Källa: Project Runeberg ·