Sida 227
rydberg pa tidningsbyrån 227
det var, så hände det sig, att ingen af hans stora boksamling föll mig i smaken. Grekiska och latin var jag oskyldig för. Teologiska funderingar sökte jag ej. Höglärda filosofiska arbeten tog jag ned, ty de hade vackra band, men så mycket visste jag ändå att ej taga böcker för bandets skull, så jag ställde upp dem igen. Där fanns ingen bok, som passade mig. »Nåväl», sade den hjärte-gode hedersmannen med ett småleende, »nämn någon bok, du skulle vilja ha, så skall jag ge dig en rekvisition på en boklåda.» Jag nämnde »Nils Bosson Sture». »Bra», sade herr Rydberg. »Det är en god bok.» Men det var ej nog med det. Därför att jag valt en så förträfflig och passande bok, skulle jag ytterligare belönas. På rekvisitionen stod också: »Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar». Jag hade fått bra betaldt för mitt spring i Göteborgs tullkammares trappor.
Alltid samma frikostighet. Alltid återbetala tiodubbelt. Nej, det var ju min skyldighet att gå dessa ärenden — och ändå fick jag allticl något för mitt besvär. Sannerligen, en välvilligare och tacksammare människa fanns icke.
Viktor Rydberg brukade gärna lyssna, då jag hade någon nyhet eller lustig historia att berätta, och han hjälpte då och då till med något passande ord, som jag icke kunde finna i en hast. En gång råkade jag dock illa ut. Jag hade en sensation att berätta. En af tidningsgummorna hade blåst i kanalen. »Blåst i kanalen! Hur bar det till?» sade han med deltagande intresse. Jo, jag sökte att så realistiskt som möjligt beskrifva, huru vinden hade fångat den lilla gumman, som för tillfället var iklädd ett af dessa för ett nordiskt klimat säregna plagg, kallade »stubb» — lyftat henne med tidningar och allt högt upp i luften och sedan låtit henne sakta
Källa: Project Runeberg ·