Sida 226
21 G
VIKTOR RYDBERG
Jag blef nedkallad på hans kontor, och han frågade mig, om jag trodde mig i stånd att kunna utfå dem, ty de skulle gå igenom tullen först. I min stora oskvldighet trodde jag, att det var en småsak. Då jag sedan långt om sider, fram på eftermiddagen, kom hem till honom med den väntade vinsten, såg han litet »grå» ut och sade, att han var ledsen, att han sändt mig, ty jag hade varit mycket efterfrågad på tryckeriet i och för andra ärenden och göromål. Han trodde, att jag hade med vilja stannat borta så länge. Men jag berättade sanningsenligt, huru jag hade jagat upp och ned för trappor, från den ene tjänstemannen till den andre, hit och dit, fram och tillbaka, utan något resultat, endast för att sedan genomgå samma konstbesynnerliga procedur igen, mera likt, hvad jag tyckte, ett hospital för vansinniga än en affärsmässig inrättning för tullbehandling af några borddukar, som det för resten ej var någon tull på alls!
Trött, hungrig, ledsen och litet smått arg, stod jag där och försökte svälja en och annan tår som ville tränga fram. Magister Hedlund hade under tiden kommit in, och han skrattade så hjärtligt åt mitt bryderi och hjälpte mig förklara alla svårigheterna i tullen. Jag hade talat sanning! Tack för det, tänkte jag. Nu försvann molnet på V. R:s panna. Han klappade mig på hufvudet, och jag minns nu inte alla de vänliga ord han talade till mig. Och så kom plånboken fram igen! Denna gång hade jag dock föresatt mig att ej taga emot några penningar. Jag stod käckt vid min föresats. Jag försökte komma ut. Men något skulle jag ha! — »Gå in där i mitt bibliotek», sade han, »se dig ut en god bok. Du får ta hvilken du vill!» Jag gjorde honom till viljes. Hade jag varit en fattig student, skulle nog detta frikostiga anbud varit mig ett lysande tillfälle, men som
Källa: Project Runeberg ·