Sida 225
RYDBERG PA TIDNINGSBYRÅN 225
häpnad, när han framräcker — en femkrona! Jag minns nu ej, hvad jag sade, men inte nekade jag att mottaga den. Fem kronor! Jag var Viktor Rydbergs slaf för alltid! Om jag förut hade undvikit att nogare undersöka alla föremål i butiksfönstren, då jag gick något ärende för honom, så förlorade de efter detta all dragningskraft — jag »flög», som man säger, och det med alla krafter. »Hvad! Ar du redan tillbaka!» eller »Nu var du riktigt rask!» voro hans vänliga mötesord. Lyckliga tid!
En gång blef han sängliggande. Allt var så tyst på magister Hedlunds kontor. Men det märkvärdiga var, att man sade mig, att herr Rydberg ej var sjuk — jag vet ej om det var sant — utan att han ville riktigt i stillhet tänka ut något arbete. »Magister Hedlund» (som vi då kallade honom) tillsade mig att gå till hotell Göta Källare och hämta middag för herr Rydberg. Jag skulle i tysthet gå in i herr Rydbergs tambur och där taga ett matställ, hämta middagen och lika ljudlöst inpraktisera middagsapparaten på samma ställe, där jag fann den. Jag måtte ha lyckats bra, ty nästa dag jag kom, låg på stället en papperslapp och en tvåkrona. På lappen stod: »Till Herman, tack för din omtänksamhet att icke störa mig, mera en annan gång.» Det var tydligt, att pengar för honom endast voro ett slags medel att uttrycka sin tacksamhet för tjänster, som springpojkar gjorde honom. Dessa voro ungefär mina tankar då. Och nu, sedan jag läst en del af hans verk — ja, med en liten förändring har jag nästan samma tankar nu.
V. R. vann en gång på ett utländskt lotteri (troligen hade någon agent för lotteriet lyckats få honom att taga en lott, ty jag tror ej, att han visste, hvad det var att säga nej) ett halft dussin borddukar eller servietter — jag minns nu ej så noga. De hade kommit per post.
15. — V. Rydberg. II.
Källa: Project Runeberg ·