Sida 224
21 G
VIKTOR RYDBERG
orolig; han gick fram och tillbaka i sitt rum. »Vet du, Herman», sade han, »jag är så förargad på mig själf. I går kväll var jag ute med en vän. Vi voro på några ställen, och någonstans har jag glömt mitt paraply. Ack! att man skall vara så tankspridd.» Jag erbjöd mig genast att gå och söka reda på det. »Nej», sade han, »det är omöjligt. Vi voro här och där, och jag vet ej, hvar jag kan ha gått ifrån det.» Emellertid hade han nämnt Lorensberg och Henriksberg. Jag sade ej något, men då kvällen kom, gaf jag mig ut på upptäcktsresa.
Nu var det regel, att då man nämnde Viktor Rydbergs namn, hvar man kom, verkade det som en elektrisk stöt. Vid Lorensberg blef jag, fast min blus bar tydliga märken om nära beröring med färgburken och »vaskhinken», af en i oklanderlig stil uppsträckt kypare invisad på kontoret. Nej, paraplyet var ej där. En välputsad ung man, som blifvit inkallad, mindes tydligen, hur han hade stuckit det i handen på hr Rydberg då han gick. Troligen hade han orsak att minnas händelsen, ty drickspengar uteblefvo nog ej.
Fastän något nedstämd, gaf jag mig i väg till Henriksberg vid Stigbergsliden. Här hade jag bättre lycka. Jag fann det förlorade paraplyet och bar det hem med en stilla triumf i mitt hjärta. Nästa morgon hade jag en glad öfverraskning för V. R. Det förvånar mig nu, att han icke glömde sig mera och — omfamnade mig. Paraplyet var, vill jag minnas, en present från någon kär vän, och han ville icke mista det för något pris. Det gör mig ännu i dag godt att tänka på hur innerligt glad detta gjorde honom. Nog trodde och hoppades jag, att jag skulle få drickspengar för mitt besvär, eftersom jag gjort det på öfvertid, ty ännu var det, om sanningen måste fram, största drifkraften. Döm dock om min
Källa: Project Runeberg ·