Sida 223
RYDBERG PA TIDNINGSBYRÅN 223
förstämning, ty jag är en bland de lycklige, som en gång varit i nära beröring med denne ädle tänkare och man.
Det var såsom springgosse, i början af 70-talet, på H. T., under ungefär två och ett halft års tid, jag dagligen hade något ärende att uträtta eller annan syssla att utföra för honom. Det är mig omöjligt att emotstå den önskan att teckna några drag från denna tid, äfven om det skulle anses öfverflödigt eller, hvad värre är, taktlöst eller förmätet. Min tanke är att i någon mån belysa d:r Rydberg som människa, att bära ett okonst-ladt vittnesbörd om hans sätt att behandla äfven en ringa och fattig tryckarpojke, om hans innerliga godhet och stora, ädla hjärta!
Det var mitt öde att som springpojke efterträda en makalöst trög och i allmänhet tjockhufvad pojke. Hans namn är ej af vikt. Men han var ett lysande exempel på, hurudan en tidningsgosse ej bör vara. Sättarne hade gifvit honom det tvetydiga öknamnet »Snällposten» med anledning af hans stora förmåga att öfverträffa snigeln i långsamhet, och V. R. hade nog många gånger blifvit otålig öfver hans dröjsmål, då han skickat honom i något ärende och särskildt bedt honom skynda sig, ty vid sådana tillfällen brukade han vanligen skynda så långsamt som möjligt.
Då jag sedan intog hans plats och gjorde min skyldighet, det är sökte komma fram och tillbaka så fort som tygen höllo, då jag blef sänd något ärende, hvilka äro på en daglig tidning, som man vet, »legio», intog jag också omedvetet en plats i d:r Rydbergs hjärta. Han tyckte om en pojke, som rörde på benen!
H. T. var vid denna tid ännu kvar på »det gamla stället», och V. R. bodde midt emot, hos Hedlunds. En gång kom jag in till honom, och han tycktes mig mycket
Källa: Project Runeberg ·