Sida 272
270
VIKTOR RYDBERG
Om han än icke var vid sina sinnens fulla bruk, tviflar dock Rydberg på, at-t han som enskild man kunnat på tillräckliga skäl inspärras i ett dårhus. Snarare hade han hamnat i ett tukthus. Hvar råmärket står emellan vanvettet och brottet, är ännu en outredd sak, ehuru hvarje dag kräfver en lösning af frågan om tillräkneligheten. Att Kaligula åt sin älsklingshäst Incitatus byggde ett slott och utsåg en hofstat, torde — tillägger Rydberg en smula spetsigt — åtminstone våra jockeyklubbar ej uppfatta som ett tecken till sinnesrubbning.
De båda sista bilderna i den julisk-klaudiska ätten läto vänta på sig.
»Finge jag» — skrifver han i odagtecknadt bref till Hjärne — »arbeta ostörd tre fyra dagar, skulle saken vara klar, men dels har jag tyvärr så många järn i elden, dels går det icke mången timme om utan knackningar på min dörr, dels nödgas jag allt emellanåt göra långa vandringar utåt Hisingen eller Majorna för att vädra lynnet, hvarpå allt emellanåt en phylloxera slår sig ner. Innerligt gläder det mig emellertid, att mina foster äro välkomna.»
I ett annat odagtecknadt bref — från våren 1875 — skrifver ban till samme adressat:
»Under någon tid ha håg och arbete varit så vända på min öfversättning af Goethes Faust, som jag ville ha afslutad, att 'kejsarbilderna' fått ligga nere, och det kostar mig mången ansträngning att låta spänna mig från det ena lasset, sedan det väl kommit i gång, för att taga itu med det andra, som en tid stått stilla och sjunkit ner i egna hjulspår. Vis inertiæ.»
Källa: Project Runeberg ·