Sida 552
52 ö
VIKTOR RYDBERG
fantasi förstora förvecklingar, trodde sig lyst i bann af åtskilliga Akademiens ledamöter. Han deltog icke i den officiella middagen hos Henning Hamilton efter högtidsdagen, utan reste hals öfver hufvud hem.
Så mottog han på nyåret 1880 ett bref från Akademiens faktotum vid redaktionen af dess handlingar F. A. Dahlgren — visdiktaren och forskaren — som begärde att få hans tal till tryckning och som började brefvet med de äkta F. A. Dahlgrenska orden: »Min käre hjärtans hj ärtinnerlige vän!» Nu blef Rydberg glad och svarade bl. a. följande:
Ȁlskade broder!
I morgon eller öfvermorgon skickar jag manuskripten. De komma ju icke för sent då?
Mer behöfver jag ju icke skrifva om den saken. Låt mig därför genast få komma till en viktigare — viktigare för mig själf nämligen. Det är att få säga dig, huru innerligt jag gladdes och rördes af ett bref, som jag just nu fick från en kamrat i Svenska Akademien, ett bref, hvars första rad var: 'Min käre hjärtans hjärt-innerlige broder!' Jag satt litet vemodig vid mitt skrifbord, då brefvet kom. Just som jag öppnade det, kom den allra vackraste vintersolstråle in i rummet och sken på den raden, och därmed var allt missmod för stunden borta. Att varda kallad så, och det af densamme Fredrik, för hvilken jag från vår första bekantskap kände hvad den raden bäst uttrycker, det var, särskildt nu, då jag känner mig som förkastad af de akademiske — en nåde-gåfva från himmelen. — — — — — — — - — —
Du vet nog, hvarför jag skyndade bort från Stock-
Källa: Project Runeberg ·