Sida 733
DIKTERNA 189 1
723
Himlens blå är en enda sådan oändlighetssuck och tillika en tacksamhetshyllning till det älskade fosterlandet. I Längtan tolkar Rydberg än en gång i de mest förtjusande strofer den längtan efter och aning om det ideala, som präglat bela hans lif, och som han sökt i blomman, i fanan, i jägarhornet, i orgelbruset, i hammarslaget, i världsoceanens sus, i flodens ström, i människoögonens kärlek:
Kanhända det eftertrådda är det aldrig än förstådda och hvad ingen skall förstå; men han måste längla och ana, han måste vandra och spana och söka det ändå.
Och kom han till världens ända,
dit inga vägar lända,
där Intets rike är,
han böjde sig öfver stupet
och stirrade in i djupet
med vemodsfullt begär.
Och lutande öfver slupet han ropade ned i djupet, som saknar återljud, och ropet skulle fara genom ändlöst icke-vara, genom tigande rymder: Gud!
Och lika så i Fantasos och Sulamil. Här är det fantasiens ungersven, som är stadd på kosa efter idealets mö, och som hvar helst ban kommer
Källa: Project Runeberg ·