Sida 744
7r,4
VIKTOR RYDBERG
Jularne gäslade han också gärna Göteborg och älskade då sammanträffa med gamle vänner och på gamla ställen. Ty han var konservativ eller låt mig hellre säga trofast i sina tycken. Han bådade stundom för mig sin ankomst, för alt tillhålla mig ordna gillet efter gammal sed. Lokalen var gifven hans gamla kära Henriksberg, där lian så ofta skådat ut öfver älfven och instängd vid en flaska vin samt litet russin och mandel diktat flere af 1870-talets mest betydande dikter — och sällskapet, stundom endast tre, fyra, stundom ett tiotal »gnistor», med hvilka ban hoppades få någon treflig stund och upplifva gamla minnen, var gärna på förhand beställdt.
En sak, som fyllde honom med sorg, var S. A. Hedlunds ohälsa. Så skrifver ban i ett bref till sin amerikanske öfversättare, R. B. Andersson, sommaren 1889, kort efter alt Hedlund drabbats af den svåra slagaltack, som bröt hans krafter:
»Ändtligen befinner jag mig sedan några dagar i eflerlänglad ro vid västkusten å min svärfaders egendom Bångsbo. Men det lugn jag här kunde njula är blandadt med oro, ty min mångårige käre vän Sven Hedlund, å
kärlek. Din lefnadsteckning skola vi gömma som en kär familjetillhörighet. Om du framdeles i någon af mig utgifven skildring får se åtskilliga drag därur inflätade, så har du ju lofvat, alt jag får begagna mig däraf för sådant ändamål. Det kan verka godt och själsstärkande på de unge läsaie skildringen kan få.»
Borchsenius har — i Dannebrog sepl. 1895 — från sina sommargäslbesök å Bångsbo lämnat en lika sympatisk som humoristisk skildring af Viktor Rydbergs och hans svärfaders — »den gamle Hasselblad med Bukkeskjægget og med Hjærte og Lune som en Sömand» — små muntra symposier vid punschbrickan »under kastanjen» och väldiga torneringar på schackbrädet.
Källa: Project Runeberg ·