Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Afrikanska språken

Ämne: Afrikas länder, orter, folk och språk · Geografi: öar, kuster, Afrika och Indien

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 220–221 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Afrikanska språken och dialekterna äro af ett stort antal och kunna i allmänhet sägas utgöra ett tämligen outredt fält, trots det studium, som missionärer, upptäcktsresande och andra forskare på senare åren egnat dem. Man har emellertid lyckats samla nog material för att våga uppställa en allmän öfversigt öfver de hittills bekanta afrikanska språkens slägtskap och indelning. De fleste nyare forskare dela dem i tre stora grupper: 1) den Hamitiska, 2) den Semitiska och 3) de egentliga Negerspråken. De båda första grupperna äro skarpt skilda från den tredje, dels derigenom att de i likhet med de indoeuropeiska språken beteckna det grammatiska könet, dels genom sin utbildning af skrifsystem. De ega äfven en jämförelsevis rikhaltig och väl bearbetad literatur. Den hamitiska gruppen, hvilken omfattar ett betydligt antal språk, är ännu otillräckligt känd; de nyaste forskningarna hafva dock ådagalagt, att en ganska nära frändskap finnes emellan denna grupp och den semitiska. Nordöstra Afrika kan anses som den hamitiska gruppens stamort, och dess vigtigaste språk, fornegyptiskan, innehåller otvifvelaktigt de äldsta skriftliga minnesmärken af mensklig odling, bevarade i de heliga hieroglyferna. Ur fornegyptiskan utvecklade sig den demotiska dialekten och vidare den ännu lefvande, koptiskan, som upptagit en mängd främmande element från så väl grekiskan som arabiskan. Den sp>semitiska gruppen anses vara inflyttad från Asien, men detta är dock endast en sannolik gissning, som icke stärkes af det ständigt växande antalet semitiska språk, hvilka upptäckas i östra Afrika. De vigtigaste dit hörande språken äro de etiopiska (gees), amhariska och tigre samt den i följe med islam öfver Egypten och Nord-Afrika vidt utbredda arabiskan. -- Den tredje och största, men minst undersökta gruppen, omfattande de i Afrika inhemska negerspråken, sönderfaller i två afdelningar, en centralafrikansk och en sydafrikansk. Af dessa har den förra blifvit behandlad af Kölle i hans arbete Polyglotta Africana (London 1854) och af Barth i Collection of vocabularies of Central-African languages (Gotha 1862--66) samt delad i åtskilliga underafdelningar, hvilka åter hvar för sig omfatta en mångfald af dialekter. Till de sydafrikanska språken höra enligt Bleek, som om dem utgifvit Comparative grammar of south african languages (London 1862--69) två grupper: de hottentottiska och bantuspråken samt dessutom boschmännens språk, som dock ännu är föga undersökt. -- En stor mängd språk finnas, som nästan endast äro kända till namnet, och många torde ännu återstå att upptäcka. -- De mest bekante forskarne i de afrikanska språken äro missionärerna Kölle, Kraps, Isenberg och Moffat m. fl. samt Barth, Bleek, Lepsius, Fr. Müller, Prætorius och Halévy, hvilka alla inlagt stor förtjenst genom utgifvande af språkläror, ordböcker, jämförande och kritiska arbeten m. m. -- Då negerspråken sakna egen skrift, kunna de egentligen icke ega någon literatur. Missionärerna hafva emellertid sökt öfversätta bibeln och några andra skrifter till flere afrikanska språk. Man har äfven på senare tid börjat samla, tolka och utgifva dessa folks muntliga berättelser, sånger och ordspråk m. m. Kölle, African native literature (London 1854), Bleek, Reynard the fox in South-Africa or Hottentot fables and tales (London 1864) samt Calloway, The religious system of the Amazulu (Natal 1868).