Afzelius, gammal svensk slägt, som inom sig räknat många såsom vetenskapsmän, skriftställare eller ämbetsmän berömda medlemmar. Hon härstammar från skattebonden Afze Larsson, som på 1600-talet bodde å Afzegården i Broddetorps by och socken i Vestergötland. Om namnets härledning finnas flere olika uppgifter. Sannolikast torde vara, att namnet Afzelius, som först antogs af nyssnämnde Afze Larssons äldste son, Lars, då han 1694 blef student i Upsala, är en sammandragning af Afze eller Afse och det latinska ordet filius, son. Afzelius skulle sålunda vara detsamma som Afsesson.
1) Afzelius, Adam, naturforskare, föddes i Larfs prestgård i Vestergötland 1750 och dog i Upsala 1837. Han blef student i Upsala 1768 och studerade först de österländska språken, i hvilka han utnämndes till docent 1777. Hans håg låg dock egentligen åt naturvetenskaperna, och han blef snart en af Linnés mest lefvande lärjungar. 1785 anställdes han som botanices demonstrator i Upsala. 1789 reste han till England för fortsättande af sina botaniska studier. Efter att 1791 hafva afslagit ett anbud att såsom naturforskare medfölja en engelsk beskickning till Kina, afreste han året derpå till den engelska kolonien Sierra Leone på Afrikas Guineakust. Sedan han vistats der något öfver ett år, nödgades han för sin angripna helsa återvända till London, hvarifrån han 1794 å nyo begaf sig till samma plats. Några månader efter hans ankomst till kolonien blef denna nästan förstörd af fransmännen, hvarvid A. förlorade både sina samlingar och sin öfriga egendom. Genom understöd från sina vänner i London sattes han dock i stånd att företaga nya resor utmed Guineakusten och att ersätta en del af de lidna förlusterna. Han återvände 1796 till England med rika samlingar, förestod någon tid sekreterarebefattningen vid svenska legationen derstädes och kom 1799, efter en tioårig frånvaro, tillbaka till Sverige, der han 1797 fått medicine doktors-diplom. Han verkade nu som lärare vid universitetet i Upsala, bestridde flere gånger den botaniska professurens göromål och utnämndes 1812 till e. o. professor i materia medica. Hans rika och utmärkt väl konserverade samlingar dels skänktes, dels såldes till universitetet. Den utmärkta fruktsamlingen har blifvit granskad af en berömd botanist, J. D. Hooker i England.
-- A. är bekant genom åtskilliga smärre skrifter och botaniska disputationer (t. ex. De Rosis Suecanis, 1804), men hufvudsakligen genom det på kunglig befallning af honom utgifna arbetet Egenhändiga anteckningar af Carl Linnæus om sig sjelf, med företal, anmärkningar och tillägg (1823). -- A. var ledamot af flere svenska och utländska sällskap, och hans namn bäres af växtslägtet Afzelia, af flere arter: Amomum Afzelii, Rosa Afzeliana m. fl., samt af insektarterna Phalæna Tortrix Afzeliana och Mylabris Afzelii. -- Adam Afzelii son Per Conrad, död i sin bästa ålder såsom med. kandidat i Upsala, offentliggjorde några anteckningar om en resa till Gotland, vittnande om en ovanligt skarp iakttagelseförmåga. A-n.
2) Afzelius, Johan, kemist, den föregåendes broder, född 1753 i Larfs prestgård i Vestergötland. Han tog den filosofiska graden 1776, blef docent under Torbern Bergman 1777, utnämndes, efter någon tids föregående tjenstgöring i Bergskollegium, till adjunkt och laborator vid Upsala universitet 1780 samt till professor i kemi 1784. Död i Upsala 1837. -- J. Afzelius efterlemnade endast få originalarbeten i kemi. Mest betydande är hans undersökning af myrsyran, hvars olikhet med ättiksyran han ådagalade. Med sina betydande insigter i kemien förenade han en tämligen vidsträckt allmän lärdom. Hans stora och dyrbara mineraliesamling utgör för närvarande en vigtig del af Upsala universitets rikhaltiga mineraliekabinett. P. T. C.
3. Afzelius, Pehr von, yngste brodern till de båda föregående, föddes i Larfs prestgård i Vestergötland 1760 och dog i Upsala 1843. Hans fader, som var kyrkoherde, önskade, att åtminstone Pehr skulle blifva prest, då de båda äldre sönerna ej visat fallenhet derför. Men äfven han, liksom bröderna, drogs af en oemotståndlig håg till naturens studium. A. blef student i Upsala 1777. Vid detta lärosäte hade då anatomien nyss fått sin förste egne målsman -- det var den unge Murray -- och det intresse, denne lärare förstod att väcka för sitt ämne, bestämde A. för läkarebanan. Såsom en förberedelse tog han filosofiska graden 1782 i Juni, och redan i slutet af 1783 var han medicine licentiat och disputerade pro gradu medico. I början af 1784 öppnades för honom tillfälle till utrikes resor. I två och ett halft år var A. borta från fäderneslandet, derunder begagnande sig af den undervisning samtidens förnämste läkare, så i Paris som London, hade att erbjuda. Under denna sin frånvaro blef han promoverad och i Febr. 1786 utnämnd till med. adjunkt vid Upsala universitet. Hemkommen förordnades han 1788 att vara kirurg vid akademiska sjukhuset, fick assessors namn och värdighet och d. 27 Maj s. å. fullmakt att vara regementsfältskär vid Lifgardet, allt likväl med bibehållande af sysslan vid universitetet, samt tillika befallning att genast åtfölja regementet till Finland. Der började för honom en ny verksamhet, den organiserande, och han blef i Sept. 1789 öfverdirektör vid arméns medicinalverk. -- Efter krigets slut återtog han sina göromål vid universitetet och hade redan då ett stort anseende som läkare. Efter J. G. Acrels död utnämndes han 1801 till professor i teoretisk och praktisk medicin vid Upsala universitet. I 19 år, tills han såsom emeritus tog afsked, bestred han denna tjenst; och den varma tillgifvenhet, som alla Afzelii lärjungar under sin fortsatta bana ständigt hyste för honom, vittnar om hans ovanliga egenskaper såsom lärare. Oafbrutet hade han dock icke fått sköta sitt lärarekall: hans insigter och erfarenhet kräfdes äfven på annat håll. Så blef, vid den fara för gula febern som 1804 yppades, åt A. uppdraget att föreslå de medicinska åtgärderna; såsom generalinspektör öfver arméns medicinalvård måste han göra vidsträckta resor inom landet, och såsom lifmedikus hos dåvarande kronprinsen Karl Johan var han denne följaktig under norska fälttåget. Dessutom hade han deltagit i flere komitéers arbeten rörande sjuk- och fattigvård. Vid tillträdet till lifmedikus-befattningen erhöll A. fullmakt såsom kongl. arkiater. Han adlades 1815. Preses i Vetenskaps-akademien var han 1812. Redan 1786 kallades han till ledamot af The rotyal medical Society i Edinburg samt sedermera äfven af andra utländska lärda samfund, såsom af Vet. Societ. i Filadelfia. Vid med. doktorspromotionen 1835 var A. jubeldoktor, och med anledning deraf öfverlemnade deputerade från Svenska läkaresällskapet till honom vid sjelfva promotionsakten en medalj i guld, på hvilken, var präglad hans bild och hans valspråk: Prudenti Audacia. Bg.
4. Afzelius, Anders Erik, finsk universitetslärare, politisk martyr, föddes 1779 i Forshems socken i Vestergötland. Studerade dels vid Upsala, dels vid Åbo universitet. Efter att hafva blifvit juris adjunkt i Upsala utnämndes han 1818 till professor i allmän och fäderneslandets lagfarenhet vid universitetet i Åbo, dit han flyttade samma år. Qvarstannade i Finland, äfven sedan han 1821 erhållit afsked från nämnda ämbete. A. hade ett oroligt och satiriskt lynne och blef af denna orsak föremål för godtyckliga, på sin tid beryktade polisåtgärder. Några karrikatyrteckningar, dels öfver Nikolaus I, dels öfver medlemmar af finska senaten, sägas hafva ådragit honom höga vederbörandes misshag. Derjämte var han utsatt för förföljelse af ett mäktigt parti, som han fått emot sig vid förandet af processer om kronogods i Viborgs län. Kort efter polska revolutionens utbrott fick A. 1831 befallning att lemna landet; men då han fördröjde sig utöfver den honom medgifna fristen, blef han, under sjelfva öfverresan till Sverige, fängslad på Åland i början af nämnda år, hvarpå han, utan föregången ransakning och dom, affördes till den aflägsna ryska staden Vjätka. Der lefde han några år, bevakad såsom för politiskt brott förvisad. Han fick emellertid tillåtelse att återvända till Finland och vistades, under bevakning, i städerna Villmanstrand och Keksholm åren 1835-1837. Affördes plötsligt sistnämnda år till Livland, der han dog d. 1 Mars 1850. Många berättelser voro gängse om Afzelii lidanden och om de uppoffringar hans familj, i synnerhet hans döttrar, underkastade sig för den olycklige landsförvistes skull.
5. Afzelius, Arvid August, prest, skald och häfdatecknare, föddes på Fjällåkra, Hornborga socken, i Vestergötland d. 6 Maj 1785. Hans fader var då en fattig, obefordrad prestman, som sedermera blef regementspastor vid Skaraborgs frikår och komminister i Falköping. Medan Arvid August ännu var barn, vistades han mestadels hos sin farfader, en ansedd bonde på Helsinggården i Sätuna socken, och då hemmets tillgångar fortforo att vara knappa, måste han under ynglingaåren genom andras undervisning bereda sig tillfälle att sjelf idka studier. 1803 blef han student i Upsala och 1809 filos. magister. Sistnämnda år mottog han en läraretjenst vid frimurarebarnhusets skola i hufvudstaden, prestvigdes 1811 och utnämndes 1812 till e. o. hofpredikant. 1820 blef han notarie i hofkonsistorium samt ordinarie hofpredikant och 1821 kyrkoherde i Enköping, der han lefde och verkade under ett halft sekel, till sin död den 25 Sept. 1871. Bland utmärkelser, som tillföllo honom, må nämnas, att han blef ledamot af Vitterhets historie och antiqvitets akademien 1842, prost s. å. samt ledamot af Musikaliska akademien 1857.
Till hela sin själsriktning var Arvid August Afzelius bestämd af den varmaste kärlek till fosterlandet. I mer än ett afseende var han en vågbrytare för nya idéer, och just derför utföllo omdömena om hans arbeten någon gång olika. Men ser man till arten af och på samma gång till det ädla syftet i hans sträfvanden, torde alla kunna enas om, att hans långa verksamhet i vitterhetens och vetenskapens tjenst var ur fosterländsk synpunkt den vackraste, som det kan falla på en svensk mans lott att utöfva. -- 1811 blef den unge magistern invald såsom den trettonde medlemmen i det vid samma års början stiftade Götiska förbundet. Såsom förbundsbroder hade han namnet Arngrimr och var länge en af de mest verksamme ledamöterna. Sistnämnda år utkom hans svenska öfversättning af Hervarasaga (2 uppl. 1819), och 1812 framträdde han som medarbetare i förbundets tidskrift, Iduna, till hvars tredje häfte han då lemnade texten till Völu spá jämte öfversättning (Valas visdom}. I detta häfte finnes äfven intagen hans allmänt kända romans Necken, författad till en gammal, i Vestergötland och Småland af forno känd polskmelodi, hvars lifliga rytm han dock ändrade till närmare öfverensstämmelse med andan i sitt eget skaldestycke. Den underbart fagra melodien och de vackra orden vunno genklang hos hela vårt folk, som helt visst länge skall räkna denna romans bland sina älsklingsdikter. Redan som barn, då A. följde sin farfaders vallhjon i skog och mark, och sedermera under sin ynglinga- och mannaålder lyssnade han med kärlek till folkets sånger och sägner och började tidigt vinnlägga sig om deras samlande. Väl saknade han musikalisk uppfostran, men han hade fint öra och behaglig sångröst. Med lätthet kunde han både uppfatta och i minnet qvarhålla de visor han hörde. För bättre minnes skull plägade han flitigt sjunga orden och spela melodierna på en liten piccolaflöjt, hvilket instrument han sjelf lärde sig behandla. Vanligen lät han sedan musikaliskt bildade personer uppteckna dessa melodier, men till en del förvärfvade han sig längre fram förmåga att sjelf verkställa sådan uppteckning. På detta sätt tillkommo den rika samlingen af Svenska folkdansar, harmonierade af Åhlström, samt det långt betydelsefullare arbetet Svenska folkvisor från forntiden (I--III; Sthlm 1814, 16, 17), hvilken samling, fastän hon bär både Afzelii och Geijers namn, likväl enligt den senares eget vittnesbörd i allt hufvudsakligt är Afzelii verk. Dessa visor, med melodier, som till stor del äro harmonierade af Hæffner, helsades med stort bifall och spriddes genom flere öfversättningar äfven till utlandet. Det är med afseende på denna samling, som det blifvit yttradt, att, om A. också ej som skald med egen snillekraft bröt nya banor åt sången, visade han likväl för sin och efterkommande tids skalder den väg, de hade att gå för att träffa hjertat hos sitt folk, och hvilka toner som egde förmågan att framkalla ett åter och åter upprepadt genljud från svenska berg och dalar.
Redan 1812 gjorde A. bekantskap med den store danske språkforskaren Rask, hvilken nämnda år besökte Stockholm. 1816 kom R. åter till Sverige på inbjudning af Afzelius, i hvars hem han en längre tid bodde som gäst. Frukter af de liktänkande vännernas gemensamma arbete blefvo bland annat goda upplagor af de båda eddorna (1818), af hvilka Afzelius till svenska öfversatte Sæmund den vises edda (1818). Dessa arbeten i förening med Lings sträfvanden för en sant nordisk diktning kunna sägas hafva banat vägen för den nordiska mytologiens inträde i den svenska konsten och bildningen.
Jämväl efter flyttningen till Enköping fortsatte Afzelius ifrigt sina studier och sin författareverksamhet, ehuru han först 1830 på nytt framträdde inför allmänheten och då såsom dramatisk författare, nämligen med sorgespelet Den siste folkungen, samt med en öfversättning af Byrons Parisina. 1848 utkom hans Afsked af svenska folksharpan med bidrag till svenska folksångernas historia, och ännu under sitt sista lefnadsår visade den åldrige patriarken, att han fortfarande egde sångens gåfva. -- Men det arbete, som alltifrån 1830-talet mest sysselsatte honom, var hans i elfva delar (1839--1870) utgifna och med Karl XII:s död afslutade Svenska folkets sagohäfder, eller fäderneslandets historia, såsom hon lefvat och lefver i sägner, folksånger och minnesmärken, ett arbete, hvilket, äfven om författarens öfverflödande fantasi ofta hindrade honom att med vederbörlig kritik sofra det rika materialet, dock måste kallas ett nationalverk af stor betydelse. -- Åtskilliga poetiska småskrifter af A. äro utgifna under pseudonymerna Are Pederson och Arvid Pederson. -- Om Afzelii ungdomsöden lära intressanta meddelanden finnas i af honom sjelf upptecknade lefnadsminnen, som äro i hans familjs förvar och hvilkas utgifning framdeles torde kunna emotses.
6. Afzelius, Fredrik Georg, universitetslärare, f. i Upland 1812. Blef 1829 student och 1836 filos. doktor. Utnämndes 1838 till docent i praktisk filosofi vid Upsala universitet och 1842 till adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi derstädes. Han har gjort sig känd såsom filosofisk skriftställare och har, i synnerhet genom sina läroböcker, i logik och psykologi, hvilka utkommit i många upplagor, utöfvat inflytande på Sveriges studerande ungdom. Under de senare åren har A. verksamt deltagit i det kommunala lifvet. Åren 1873--75 satt han i riksdagens andra kammare såsom Upsala stads representant. G. S.
7. Afzelius, Anders Johan, poet (pseud. Afze), föddes i Alingsås 1817. Han blef student i Lund 1842 och, efter slutade studier, 1847 inskrifven i åtskilliga ämbetsverk i Stockholm. Det året derpå utbrustna kriget mellan Danmark och Tyskland lockade honom att ingå som frivillig i danska hären, hvarest han steg till premierlöjtnant. 1849 erhöll han afsked från denna tjenst, hvarefter han återvände till fäderneslandet och blef anställd som kustsergeant i Skåne samt 1855 befordrad till tullinspektor i Simrishamn. Här gjorde han plötsligen, 1865, genom ett skott i hjertat slut på sitt oroliga lif. -- A. utgaf 1845 till teckningar af Carleman En students missöden; sedermera Vårminnen, dikter (1845), Frids- och Stridsbilder (1850), Småplock af Afze (1858) samt Ur herbariet, genrestycken på vers (1863). Någon högre skaldebegåfning egde han visserligen icke, men en djup innerlighet utmärker många af hans sånger och gjorde flere bland dem mycket omtyckta (Skymningssång, Hjertats vaggsång m. fl.).