Agar-Agar, kinesisk eller japanesisk gelatin, bengaliskt husblås, är ett vegetabiliskt, lukt- och smaklöst lim, som framställes af alger (Fucus, Gelidium, Gloconeltis) och består af cellulosa, växtlim, gummi, dextin m. m. Det har en hög grad af gelatinerande förmåga, så att redan 1/2 procent bildar med vatten lika stel gelé som 3 till 4 procent fransk ben-gelatin. Det ger mycket trogna aftryck af föremål och häftar ej vid desamma. W. C.
1. Agardh, Karl Adolf, universitetslärare, biskop; naturforskare, statsekonom m. m. Han föddes den 23 Jan. 1785 i Båstad, hvarest fadern, bördig från Slesvig, idkade handel. Vid 14 års ålder, 1709, blef A. student och inskrefs vid universitetet i Lund d. 5 Okt. -- dagen efter Esaias Tegnér -- samt blef 1805 filosofie magister. 1807 utnämndes han till docent i matematik vid Lunds universitet, 1810 till e. o. demonstrator och adjunkt i botanik och ekonomi samt blef 1812, 27 år gammal, professor i dessa ämnen, efter att året förut hafva varit uppförd på förslag till professuren i matematik. Sedan A. 1816 låtit prestviga sig, blef han samma år kyrkoherde i S:t Peters kloster och kallades 1834 till biskop i Karlstad, der han dog den 28 Jan. 1859.
Det första alstret af Agardhs författarskap, Caricographia Scanensis (1806) tillhör botaniken, den vetenskap, som han framför andra skulle rikta genom snillrika iakttagelser och trägna forskningar. Dernäst utgaf han en afhandling öfver ett matematiskt ämne. Af universitetets d. v. kansler, grefve L. v. Engeström, kallad till informator för en af hans söner, fick A. tillfälle att besöka Stockholm och lära känna den störste af Sveriges då lefvande botanister, professor Olof Swartz, som gaf en afgörande riktning åt hans studier. Botaniken blef nu hans älsklingsämne. I Lund var vid denna tid deri mångsidige A. J. Retzius och i Upsala den vidtbereste Thunberg professor i naturalhistoria. Båda voro trogna anhängare af Linnés skola, och deras hufvudsakliga mål inom botaniken var att i sexualsystemets klasser inpassa nyupptäckta fanerogama växter och noggrant beskrifva deras skiftande former. I synnerhet qvarstod kryptogamernas stora växtafdelning i samma oordnade skick, i hvilket Linné lemnat henne. Uppslaget till en ny riktning gafs först af Olof Swartz och Acharius, af hvilka den förre valt Ormbunkarna och Mossorna, den senare Lafvarna till ämne för grundliga studier. Af de tvänne återstående kryptogamiska grupperna valde E. Fries Svamparna och Agardh Algerna, och det var hufvudsakligen såsom algolog han skulle vinna ryktbarhet som reformator. Hans arbete Dispositio Algarum Sueciæ (1811--12) sluter sig dock ännu till föregående åsigter. I "Species plantarum" hade Linné 1763 under slägtena Fucus, Ulva och Conferva sammanfört dessa hafvens och sötvattnens talrika alster, af hvilka svenska botanister uppgåfvo blott 65 arter. Vid denna tid hade dock i utlandet offentliggjorts flere arbeten -- bland andra Lamouroux's berömda afhandling Essai sur les genres de la famille des Thalassiophytes non articulées (1812) -- som visserligen till en väsentlig del bibehöllo den gamla Linnéanska slägtuppfattningen, men i hög grad ökade artantalet af de allt bättre kända algerna och derigenom antydde vigten af en förtroligare kännedom och en sannare uppfattning af dessa växtalster. Det var med stöd af dessa förarbeten, som Agardh, sedan han 1812 blifvit professor Retzii efterträdare, företog den omskapning af algologien, som gjorde hans namn frejdadt i vetenskapens häfder. Han utgaf nu, 1812--15, sin Algarum decas, samt 1817 Synopsis Algarum Scandinaviæ, om hvilket arbete en af hans mest ryktbare lärjungar -- J. E. Areschoug, som utförligt tecknat Agardhs minne -- sagt, att det på några få sidor innehåller grunddragen till den speciella algologiens omgestaltning. Detta arbete emottogs med rättvis beundran och smickrande loford af utlandets lärde. A. fattade nu den stora planen att ordna till ett helt och beskrifva alla dittills kända slägten och arter af algernas hela grupp, och 1820--22 utkom första delen af Species Algarum, innefattande alla då bekanta Fucaceæ, Florideæ och Ulvaceæ. Utgifningen af detta verk afbröts likväl, och i stället utkom 1824 Systema Algarum, som innefattar endast slägt- och artkaraktererna af de kända algerna. "Med detsamma", säger nyssnämnde minnestecknare, "var ock den Agardhska reformen till fullo genomförd, ordningar och slägten grundade, och arterna, så väl de längesedan kända, som, ock flerfaldiga nya, diagnosticerade." 1827 företog A., hufvudsakligen i algologiskt ändamål, en färd öfver Berlin och Wien till Venedig och Triest, och under denna resa uppdagade han en stor mängd slägten och arter. Derpå följde arbetena Icones Algarum Europæarum (Leipzig 1828--35) och Species Algarum, vol. II, sectio prior, och dermed voro hans algologiska arbeten slutade.
Algologien var emellertid ej det enda fält på botanikens område, der Agardhs snille framträdde reformatoriskt och banbrytande för nya idéer. Jussieu's ännu unga skapelse, försöket till en naturlig anordning af växtformerna, kämpade ännu fåfängt mot den Linnéanska klassifikationen, om ock mästaren sjelf med anande blick helsat den såsom vetenskapens mål. A. offentliggjorde 1817--26 sina Aphorismi botanici samt 1825 Classes plantarum, som innehålla många snillrika antydningar derom. Också vidgick en utländsk lärd, "att A. tillkommer äran att vara den förste, som det i högre mån lyckades att uppställa naturliga ordningar". -- Slutligen behandlade A. äfven växternas anatomi och fysiologi, redan i sjuttonde århundradet grundlagd af italienska, engelska och holländska naturforskare, men åsidosatt under den Linnéanska form- och ordningsperioden. Nu hade emellertid hågen för dessa vetenskapsgrenar å nyo blifvit väckt, och A., som af sitt snille oemotståndligt manades att genomsöka nya fält för forskning och vetande, utgaf en mängd skrifter i dessa ämnen: Dissertatio de metamorphosi Algarum (1820), tvänne på franska författade afhandlingar (1829) samt sin sedermera på tyska öfversatta Lärobok i Botanik (1830--32; I. Organografi; II. Allmän växtbiologi), arbeten som, jämte det de innehålla det förnämsta man den tiden kände på detta område, äfven framkastade en mängd snillrika hypoteser, alstrade af en outtröttlig fantasi och framställda i ett rent och hänförande språk, med den praktfulla glöd, den öfvertygelsens värme, som utmärka alla hans arbeten. A-n.
Agardhs förtjenster äro dock ingalunda inskränkta till hans författareskap såsom botaniker och till hans verksamhet som universitetslärare. Hans kärlek till fädernesland och medmenniskor manade honom till rastlöst arbete jämväl på andra områden i odlingens tjenst. Emedan "ekonomien" tillhörde den botaniska professuren, fann A. sig af sin pligt som lärare manad att främja äfven detta läroämne. Till en början skref han några smärre afhandlingar för landtbruket och trädgårdsskötseln, men öfvergick snart till statsekonomiens område. 1817, året efter det han blef kyrkoherde i S:t Peters kloster, kallades han af sina ämbetsbröder till medlem af stats- och banko-revisionen och bevistade såsom fullmäktig för Lunds stift, 1817, 1823 och 1834 års riksdagar, hvarvid han utmärkte sig för sin djupa insigt i frågorna och för den grundlighet, hvarmed han förstod att behandla dem. Han utgaf 1829 såsom akademisk afhandling Granskning af statsekonomiens grundläror, offentliggjorde 1831 i tidskriften Svea en uppsats "Om absolut och subjektiv rikedom" samt öfverflyttade 1833 till svenskan Björnstjernas arbete om Engelska statsskulden. I företalet till sistnämnda arbete uttalas märkliga tankar om statsskuldens så väl rättsenlighet som gagnelighet, hvilka först af vår tid vunnit erkännande, men som visa, att A. skådade in i framtiden med en skarpsynt siareblick. I de skånska tidningarna införde han litet emellan artiklar, t. ex. "Opinionens makt", "Om spanmålshandeln", "Om möjligheten af hypoteksinrättningar" m. fl., utmärkta af en öfvertygelsens värme och en rikedom på tankar, som gjorde, att de emottogos med odelad beundran. A. ifrade för bildandet af ett inhemskt fondsystem och för införandet af förbättringar i vårt kreditväsende. Genom främjande af den inhemska kapitalbildningen skulle vårt land, dess näringar och handel, frigöras från beroende af utländska kapitalister. Lunds sparbank, brandstodsbolaget för Skånes städer samt skånska hypoteksföreningen -- en inrättning, som är grundad på inhemskt kapital -- äro de samhällsnyttiga, praktiska inrättningar af detta slag, som helt och hållet eller delvis hafva A. att tacka för sin uppkomst. Införandet af en ordnad skogshushållning i förening med skogsodling och trädplantering egde i A. en varm förespråkare. Han förordade inrättandet af lifförsäkrings- och lifräntaanstalter, äfven för att derigenom förbättra den svenska qvinnans ställning. Sålunda ifrade Agardh varmt för Sveriges och det svenska folkets framåtskridande i en sund och fosterländsk riktning, men det bör icke förtigas, att han motsatte sig flere för fosterlandet vigtiga reformförslag. Sålunda gillade han icke decimalsystemets tillämpning på mynt, mål och vigt, icke häller beviljandet af medborgerliga rättigheter åt judarne.
1828 kallades A. till ledamot af den komité, som hade i uppdrag att granska rikets allmänna undervisningsverk. Stora meningsolikheter yppade sig snart inom densamma. Striden gällde bl. a. huruvida den gamla läroverksbyggnaden med de klassiska studierna såsom allena rådande skulle bibehållas eller den moderna literaturen och naturvetenskaperna skulle intaga en förmånligare ställning vid Sveriges elementarläroverk. Trogen framåtskridandets fana, kämpade A., med Tegnér och Berzelius vid sin sida, varmt och lifligt för de nya idéerna, och de bilagor, hvarmed han ledsagade komiténs betänkanden, anses för mästerstycken både till innehåll och form.
Saknad af medlärare och lärjungar, lemnade Agardh Lund 1834 för att tillträda biskopsämbetet i Karlstad. Dermed fick han ett alldeles nytt fält för sin verksamhet. Van att segra öfver svårigheter, satte han sig dock snart in i de nya förhållandena. I de teologiska vetenskaperna, som dittills varit honom tämligen främmande, blef han inom kort en mästare. Ett helt årtionde sysselsatte han sig med författareverksamhet endast på detta område. Så öfversatte han Mattei evangelium (1838) och första Mosebok (1839), utgaf Om förhållandet emellan Jobs bok och Judendomens anda (1841), 0m de heliga evangeliernas uppkomst och sanning (1842), Schellings föreläsningar vintern 1841--42 (Karlstads stifts tidn. 1843), Puseyismen (1843) m. fl. En varm nitälskare för all undervisning, sörjde han både för folkskolorna och de högre läroverken, och många skrifter vittna om hans nit för deras sak.
Utom gränserna för dessa i egentlig mening biskopliga pligter, verkade han för Värmlands privatbank och hypoteksförening samt bivistade riksdagarna 1840, 1844 och 1847.
Mot aftonen af sin lefnad träffades A. af flere motgångar, men han sökte tröst i arbetet. Han utgaf åter några matematiska skrifter och påbörjade vid 67 års ålder sitt omfattande arbete Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige (1852--63; den statistiska delen af C. E. Ljungberg), om hvilket han sjelf yttrar: "det är skrifvet med sympatetiskt bläck, hvars skrift är läslig endast vid eld -- och den, som ej läser den vid elden af kärleken till fäderneslandet, bör lemna den oläst." I lifliga drag skildrar denna bok hvad Sverige varit under förgångna tider och visar hvad det i en framtid kunde blifva.
Liksom alla andra stora män har A. blifvit mycket olika bedömd. Hans samtid sparade icke på utmärkelser: han blef 1817 ledamot af Vetenskaps-akademien, 1828 af Vetenskaps-societeten i Upsala och 1831 en af de aderton i Svenska Akademien samt kallades till ledamot i många utländska sällskap --; men äfven klandret angrep honom skarpt och bittert. Samtiden är dock minst i stånd att rättvist uppväga fel och förtjenster. En oveldigare efterverld skall icke blott uppskatta hans förtjenster såsom vetenskapsman och lärd, utan äfven erkänna, att hvad hans samtid ofta kallade paradoxer icke alltid var frukten af blott fantasirikedom och genialiskt öfverdåd, utan ofta ledde sitt ursprung från det anande snillets förmåga att framkasta nya idéer och se svårigheter undanrödda, som blott kommande tider kunna afhjelpa. Agardhs fosterlandskärlek skall också städse vara ett lysande föredöme. Denna eldade honom till rastlösa forskningar, skärpte hans blick och tankekraft, mångdubblade hans arbetsflit och lät vältaligheten, hänförande och besegrande, flöda öfver hans läppar. Också var hela hans lifs verksamhet en enda gärd på fosterlandskärlekens altare och utgjordes "icke af dagarnes tal, som försvinna, utan af sådana handlingar, som förblifva". -- Utförliga biografier: af F. F. Carlson i Svenska ak:s handl, 33 del, och af J. E. Areschoug i Lefnadsteckningar öfver K. Sv. Vetenskaps Akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter, B. I, h. 2.
2. Agardh, Jacob Georg, den föregåendes son, universitetslärare, algolog, föddes 1813 i Lund, der han 1826 blef student och 1832 filos. doktor. 1834 blef han docent i botanik, 1836 demonstrator, 1847 extra ordinarie samt 1854 ordinarie professor i samma ämne. A. fortsatte sin faders verksamhet icke allenast genom sina algologiska arbeten: Algæ maris Mediterranei et Adriatici (1842), Caroli Ad. Agardh Icones Algarum ineditæ (1846) och framför allt genom sitt berömda hufvudverk Species, Genera et Ordines Algarum (vol. I. II. 1--3; 1848--63), som utgör en efter vetenskapens nuvarande ståndpunkt och omfattning systematiskt ordnad framställning af denna stora och genom sin fysiologiska mångformighet intressanta och vigtiga afdelning af kryptogamernas vidsträckta rike, utan äfven genom ett verk öfver alla de kända naturliga växtfamiljerna, Theoria systematis naturalis plantarum (1858), försedt med en inledning, som särskildt utgifvits på svenska under titel Växtrikets methodologie (1858). I detta särdeles omfattande arbete bestämmer författaren visserligen växtgruppernas begränsning och inbördes slägtskap till en stor del efter fröets utbildning och vidfästning, men det innehåller sanningar, som, om också ännu ej allmänt insedda och derför delvis bekämpade af andra författare, likväl helt visst äro af den beskaffenhet och vigt, att de skola verksamt förbereda den reform i afseende på familjernas gruppering och affinitet, som utan tvifvel allt mera skall inses vara behöflig.
Till kännedomen om växternas morfologi, anatomi och systematik har A. lemnat ej obetydliga bidrag genom värdefulla undersökningar om hafsalgers germination, sporidiernas rörelse hos de gröna algerna, laminariernas utvecklingssätt, gräsens blomster, växternas stipler, rotknölarne hos Potamogeton, Pteris och Lupinus, monokotyledonernas stam, fanerogamernas ägg, cellmembranernas byggnad m. m. Såsom författare till ett populärt arbete, Naturkunnighetens första grunder (1 uppl. 1848, 5 uppl. 1863), har A. äfven främjat naturstudiernas utveckling i våra allmänna skolor. Som universitetslärare har han kraftigt fört fram den botaniska vetenskapen i vårt land i den riktning, som tillhör vårt århundrades senare årtionden, och bildat en krets af lärjungar, som nitiskt arbeta i samma anda. -- A. har äfven deltagit i offentliga värf och bevistade såsom ombud för Lunds universitet de två sista ståndsriksdagarne och såsom fullmäktig för Lunds stad de två första treårsperioderna efter den nya riksdagsordningens införande. Han har städse visat sig ega synnerligen stor insigt i ekonomiska frågor. A. var äfven medlem af myntkonferensen mellan Sverige, Norge och Danmark 1872. Är ledamot af Vetenskapsakademien (sedan 1849) och flere andra lärda samfund. A-n.
3. Agardh, John Mortimer, universitetslärare, astronom, f. i Båstad 1812, d. i Lund 1862. Han uppfostrades af sin nära frände C. A. Agardh, som då var professor i Lund, tog 1832 filosofiska graden vid Lunds universitet, utnämndes 1835 till docent i aritmetik och 1841 till astronomie observator samt blef 1846 professor i astronomi derstädes. I denna egenskap deltog han jämte professor H. Selander och d. v. löjtnanten vid flottan C. J. A. Skogman i de af regeringen påbjudna höjdmätningarna från kusten af Ishafvet öfver fjällen till Haparanda samt utförde sedan i förening med Selander beräkningarna öfver de gjorda observationerna. Han var under en följd af riksdagar ombud för Lunds universitet, hvarigenom hans verksamhet som lärare i betydlig mån inskränktes. -- A. egde grundlig lärdom, men hindrades af sina många offentliga uppdrag från all betydligare författareverksamhet.