Alaner, ett folknamn, som i slutet af den gamla och början af den nya tideräkningen synes ha blifvit tillagdt flere särskilda nomadiska stammar vid Kaukasus och Kaspiska hafvet. Märkligast bland dessa blef det af Ammianus Marcellinus skildrade vackra och resliga ryttarefolk, som 375 besegrades af hunnerna och derefter spreds åt flere olika håll. Somliga af dem flydde tillbaka in i Kaukasus och omtalas sedermera stundom i medeltidens historia, andra följde vestgoterna emot Öst-Rom, en tredje afdelning följde hunnerna till Pannonien och deltog sedermera, jämte vandaler och svever, i det stora infallet i Gallien 406 och i Spanien tre år senare. En skara stannade i mellersta Gallien och sammansmälte sedermera med vestgoterna, en annan hop grundade i sydvestra Spanien ett rike, hvilket dock snart underkufvades af vestgoterna, och ändtligen deltogo alaner äfven i vandalernas tåg till Afrika. Af alla de i folkvandringen deltagande stammarne blef ingen så spridd i olika delar af verlden som alanerna. Om deras härkomst äro meningarna delade: enligt somliga voro de sarmater, enligt andra germaner, enligt en tredje mening ett blandfolk. Vissa nordiska historieforskare hafva i alanerna eller deras fränder (?) roxolanerna velat se den nordskandinaviska stammens förfäder.
Nordisk familjebok · första upplagan
Alaner
Ämne: Spanien: historia och kultur · Spanien, Italien och Sydeuropa
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 344–345 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗