Alfieri

Alfieri, Vittorio, grefve, italiensk dramaturg, föddes d. 17 Jan. 1749 i Asti och tillhörde en familj, som var känd för sin starka frihetskänsla. Han fick i sin ungdom en bristfällig bildning, som han ännu på sena ålderdomen sökte fullständiga. Efter äfventyrliga resor genom nästan hela Europa -- hvarvid han ock besökte Sverige (1770) och der mäktigt anslogs af den nordiska naturens skönhet -- vände han sig med ifver till literära sysselsättningar och framkom 1776 med sitt förstlingsdrama, Cleopatra. -- I Toscana lärde han känna grefvinnan Albany, med hvilken han senare, efter hennes makes död, lefde tillsammans i den innerligaste kärlek, dels i Elsass och Paris, dels, efter franska revolutionen, i Florens, hvarest han dog den 8 Okt. 1803. Hans grafmonument, af Canova, är uppstäldt i kyrkan Santa Croce, mellan Macchiavellis och Michelangelos vårdar. -- A. stod vida mer under inflytande af politisk än af poetisk inspiration. Han betraktade skådebanan såsom en uppfostringsanstalt för att göra folket fritt, starkt och ädelt. Uppbragt öfver sina landsmäns slafsinne och förslappning, ville han egga dem att återvinna sin forna kraft och frihet. Derigenom blef han ock en reformator af den italienska tragedien. Gent emot en Metastasios vekliga operakarakterer satte han personer af romersk stränghet, gent emot den torres smältande språk en hård, lakonisk stil. Dessutom skar han bort några lyten, som vidlådt det pseudoklassiska dramat, såsom dess konventionella galanteri, dess öfverdrifna "point d'honneur" (ett från Spanien inkommet drag), dess ständiga "förtrogna", hvilka såsom skuggor åtföljde hufvudpersonerna, dess oupphörliga talande afsides o. s. v. I stället lade A. an på monologer och uppsökte enkla, stora ämnen, hälst sådana, i hvilka han kunde få ge luft åt sitt oblidkeliga tyrannhat. Men i sin sträfvan efter enkelhet och kraft blef han torr och abstrakt. Förvecklingen i hans dramer är torftig, karaktererna utan individualitet, den poetiska formen skroflig och kall, hvarjämte all lokalfärg saknas. Emellertid är lakonismen i hans språk ofta af stor dramatisk styrka och rik på innehåll, t. ex. flerestädes i Filippo, ett stycke, som får särskildt intresse, om det jämföres med Schillers "Don Carlos", der samma ämne behandlas. Alfieris Maria Stuarda har det företrädet framför Schillers "Maria Stuart", att den förra är mera rent tragisk. I Bruto primo och Bruto secondo är den republikanska romarandan på sin plats. Saul är mindre torr och mera känslofull än de flesta Alfieris verk och ansågs af honom sjelf för det mest lyckade. För öfrigt äro berömda: Antigone, Virginia, Agamemnone, Oreste, Abel m. fl, Som lustspelsförfattare är A. misslyckad. Han öfversatte äfven antika skalder samt skref Misogallo, en samling straffsonetter, riktade mot fransmännen. -- Hans samlade arbeten (22 b.) utgåfvos i Pisa 1805-15. Hans Filippo finnes i svensk öfversättning af Cervin-Stéenhoff (1831) och af G. Bergström (1875). A. L.