Allena saliggörande kyrkan

Allena saliggörande kyrkan, teol. Redan i 2:dra årh. förklarade den kristna kyrkan, att ingen, som står utom hennes gemenskap, kan blifva salig. Den romerske biskopen Callistus (omkr. 200) och kyrkofadern Tertullianus (d. 220) liknade kyrkan vid Noaks allena räddande ark. Origines (d. 254) och Cyprianus (d. 256) säga uttryckligen: "utom kyrkan blifver ingen salig". -- Men betydelsen af detta namn förändrades. Sedan begreppet af katolsk kyrka utbildats och Rom blifvit den naturliga enhetspunkten i kyrkan gent emot alla slags kätterier, såsom pelagianism, manikeism och donatism, blef det den katolska kyrkan, såsom statskyrka, hvilken tillade sig namnet "den allena saliggörande", och hennes anspråk på att vara det fortfar ännu. Alla icke-katoliker äro således, strängt taget, enligt denna kyrkas bekännelse fördömda. -- Äfven den protestantiska läran talar om kyrkans allena saliggörande kraft, men dermed afses då icke någon särskild kyrka, utan kyrkan i allmänhet. Således kan saligheten vinnas inom hvilket yttre kyrkosamfund som hälst, endast Kristus deri finnes. -- Den lutherska dogmatiken i 16:de och 17:de årh. sökte inskränka den protestantiska friheten genom att såsom ett väsentligt vilkor för saligheten uppställa ren lära, hvarmed då naturligtvis menades ortodox luthersk dogmatik. Man ryggade likväl tillbaka för att draga ut de yttersta konseqvenserna deraf. -- Den nyare teologien lär, att den personliga tron är, å menniskans sida, det enda nödvändiga vilkoret för saligheten, men att denna tro måste grundas på den historiska återlösningen samt förmedlas och normalt utvecklas genom det historiska kyrkosamfundet. G. O. L.