Alquier [-kiē], Charles Jean Marie, fransk politiker och diplomat, född d. 13 Okt. 1752, egnade sig åt den juridiska banan och var mar i La Rochelle, då tredje ståndet i prov. Aunis 1789 valde honom till sitt ombud i États généraux (riksdagen). Der slöt han sig genast till det reformvänliga partiet och visade sig i Konstituerande nationalförsamlingen alltmer radikal. Efter dess upplösning (1791) blef A. president i brottmålsdomstolen i depart. Seine-et-Oise. På denna post gjorde han föga för att rädda de olyckliga fångarna från Orléans, som under Septembermorden 1792 offrades i Versailles, och han säger, att en uttrycklig order ifrån dåv. justitieministern Danton hindrade honom derifrån. I samma dagar valdes han till en af departementets representanter i Nationalkonventet, der han röstade för Ludvig XVI:s död. Jämte Richard konventskommissarie vid Hollands ockupation, uppträdde han med stor måtta, ett erkännande, som gafs honom af de främmande sändebuden i Haag, bl. a. svenske envoyén grefve Fr. Lövenhielm, som i varma ordalag omnämnde honom i sina depescher. 1795–98 var A. medlem af de Gamles råd (riksdagens ena kammare), 1798–99 minister i München, 1800–01 ambassadör i Madrid, der han inledde underhandlingar om bytet af Louisiana, skaffade 1801 såsom underhandlare med neapolitanska hofvets ombud i Florens Frankrike halfva Elba och utnämndes s. å. till ambassadör i Neapel. En af hans första åtgärder var att aflägsna Acton till Sicilien. I slutet af 1805, Straxt innan Napoleon verkställde sitt beslut att afsätta Neapels dynasti, begaf A. sig hastigt bort, utan att taga afsked, med legation och konsulat. 1806–08 var han kardinal Feschs efterträdare såsom ambassadör hos påfven, men lyckades ej bringa till stånd Napoleons åsyftade allians, hvarför denne gjorde honom förebråelser för alltför stor undfallenhet. Sådan lät han ej komma sig till last, sedan han 1810 skickats såsom minister till Stockholm. Der nödgade han genom sin skarpa not af d. 13 Nov. 1810 den för kontinentalsystemets tillämpning föga villiga regeringen att förklara England krig och uppträdde sedermera på ytterst pockande, ja förnärmande sätt, då kriget visade sig vara endast ett spegelfäkteri. I Nov. 1811 lemnade han plötsligt, under form af permission, utan att officielt taga afsked, Stockholm och stannade såsom minister i Danmark till Napoleons fall (1814). Han landsförvisades 1816 såsom konungamördare af Ludvig XVIII, men fick 1818 återvända och dog d. 4 Febr. 1826.
Nordisk familjebok · första upplagan
Alquier
Ämne: Franska politiker och statsmän under 1800-talet · Franska politiker och statsmän
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 19 (1896), sp. 1674 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗