Anapäst (Grek. anapaistos, tillbakaslagen, återstudsande), metr., versfot, bildad af två korta (obetonade) och en lång (betonad) stafvelse (* * -), således en omvänd daktyl (- * *). På grund af sin på en gång lifliga och kraftfulla rytm hafva de anapästiska versmåtten blifvit flitigt använda både i antik och modern poesi. Den anapästiska rytmen medgifver äfven stor omvexling, derigenom att anapästerna (medelst s. k. sammandragning af de två kortheterna) kunna utbytas mot spondéer (- -) och dessa i sin ordning ersättas af daktyler (- * *). Detta gäller redan om antikens anapäster. Moderna skalder hafva i den anapästiska versens behandling delvis tillåtit sig ännu större friheter. Såsom exempel på svenska anapäster må anföras Tegnérs "Sång till solen" samt "Vikingabalk" (i "Frithiofs saga"): "Nu han sväfvade kring på det ödsliga haf, Han for vida som jagande falk." O. s. v. A. M. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Anapäst
Ämne: Diktarter, versformer och metrik · Litteratur och antika författare
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 680 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗