Anders Persson på Rankhyttan är ett namn, som är nära förbundet med Gustaf Vasas. År 1509 sändes han af sin fader, Peder Rankesson, till Upsala att studera. Han qvardröjde der till 1515, under hvilken tid han blef i tillfälle att göra bekantskap med Gustaf Eriksson (Vase). Derefter återvände han till sin fädernegård, Rankhyttan (uppkallad efter hans farfader, bergsfrälsemannen Ranke, och belägen inom Vika socken i Dalarne). Han blef der, liksom hans fäder hade varit, en rik och aktad bergsman och gifte sig med Agneta Olofsdotter, efter sin moder kallad Lillja. En dag på senhösten 1520 antog han i sin tjenst en kringvandrande dräng, som infunnit sig hos honom för att söka arbete och som genast fick börja med att tröska i bergsmannens lada. Drängens ovanliga skick väckte emellertid det öfriga arbetsfolkets uppmärksamhet. Anders, derom underrättad, tog honom i förhör och igenkände snart i honom sin forne universitetskamrat Gustaf Eriksson, hvilken nu irrade omkring, biltog i sitt eget fosterland. Anders Persson egde icke nog mod att skänka honom en fristad, utan rådde honom att, i afvaktan på bättre tider, ofta byta om vistelseort för att sålunda rädda sitt lif. Några månader derefter, då Gustaf ställt sig i spetsen för dal-allmogen, slöt sig Anders Persson till frihetskämparna och fick en plats i Gustafs lifvakt. År 1526 utfärdade han tillika med andra fullmäktiga för menigheten i norra Sverige en uppmaning till landets öfrige innebyggare att motverka Severin Norbys stämplingar. Samma år gaf konungen honom och några andra bergsmän frihetsbref å Kalfsbergs grufva i Dalarna, såsom belöning för att de länsat vattnet ur densamma. - Bland de många inhemska uppror, som efter Gustafs tronbestigning oroade hans regering, var "daljunkarens" ett af de våldsammaste. Anders Persson bidrog till att i konungens namn stilla detta uppror, och att han fortfarande egde sin konungs synnerliga förtroende, visar ett bref (April 1529), hvari konungen begär, att han måtte använda sitt inflytande i sin hemort, på det att det i Småland och Vestergötland upplågande missnöjet icke måtte nå ditupp. Af samma bref synes dock äfven, att Anders Persson blifvit förtalad hos konungen, ehuru denne icke ville lyssna dertill. Men två år senare, då Gustaf, för att betala rikets skuld till Lübeck, nödgades utkräfva den bekanta klockeskatten, ställde sig Anders Persson på de upproriskes sida och tvekade icke att underblåsa det missnöje, som snart gaf sig luft i en tämligen allmän uppresning, hvilken dock åter qväfdes af konungen. Anstiftarna, och ibland dem Anders Persson, blefvo förda till Stockholm för att undergå ransakning. Den af rikets råd d. 17 Febr. 1534 afkunnade domen innehöll, att de anklagade skulle mista lif och gods. Den stundom uttalade förmodan, att Anders Persson blifvit benådad - hvilken härleder sig från en uppgift, att år 1555 en bergsman med samma namn omtalas såsom boende på Rankhyttan - grundar sig på en förvexling, ty någon tid efter domens fällande fick Anders Perssons hustru, af särskild gunst, tillåtelse att behålla en del af denna gård, och af en mantalslängd öfver bergsmän för år 1539 synes, att samma gård då innehades af trenne andra personer. De äldre författarna veta ej häller att förtälja något om en sådan benådning, utan öfverensstämma deri, att domen gått i fullbordan.
Anders Perssons sonsons son, kapten vid Dalregementet och slutligen landshöfding i Malmöhus län, blef 1652 adlad och antog då slägtnamnet Ranck. Dennes son general-löjtnanten Konrad Ranck uppsteg 1715 till friherrlig värdighet. De förde i vapnet en med en pil beväpnad stridsman, omgifven af berg. C. S-e.