*Anderson,Anders, läkaren och skalden, tog 1887 afsked från sin professorsbefattning, som han på ett mönstergillt sätt hade utöfvat. Han dog d. 10 Sept. 1892 vid ett besök hos sin broder biskop J. Andersson på Östrabo biskopsgård vid Vexiö. — A:s lärare- och läkarekall hade lemnat honom ytterst ringa tid öfrig till diktens värf. 1889 utgaf han ett urval af sina Dikter från yngre och mognare år. En mer fullständig bild af hans skaldepersonlighet erhålles genom den samling af A:s Dikter, tal och minnesteckningar, som efter hans död utgafs (1893) af hans ungdomsvän prof. G. Ljunggren. A. hade under sin studenttid tagit djupa intryck af 1840-talets ideella väckelser och särskildt skandinavismen, hvilken inspirerade honom till flere dikter. Äfven de öfriga äro till väsentligaste delen tillfällighetsdikter, ofta minnessånger öfver någon skald eller vetenskapsman. De äro rena, lifliga och innerliga, med ädelt innehåll, stöpt i en särdeles klar och klassiskt fulländad form. Mannens eget stilla, flärdfria och försynta väsende träder der i dagen. Han behandlade äfven prosan förträffligt, bl. a. i det biografiska fragmentet Anders Retzius, bidrag till bedömande af hans person och hans verksamhet (i ofvannämnda 1893 utgifna samling). I mognare år var A. till sina åsigter hängifven det bestående i stat och religion. Jfr W. Netzels nekrolog i -»Hygiea» 1892, Ljunggrens lefnadsteckning i 1893 års samling och A:s efterträdare i Sv. akad. A. E. Nordenskiölds »Inträdestal» 1893 (i »Sv. akad:s handl. ifrån år 1886», bd 8, 1894).