Anselm

Anselm l. Anselmus, ärkebiskop af Canterbury, "skolastikens fader", var en af medeltidens störste och inflytelserikaste teologer. Han föddes 1033 i Aosta (Piemont) och blef först munk, sedan prior och abbot i det normandiska klostret Bec. Der gjorde han grundliga filosofiska och teologiska studier under ledning af sin frejdade landsman Lanfranc, hvilken han äfven, ehuru mot sin vilja, efterträdde som ärkebiskop i Canterbury. Som sådan uppträdde han mot såväl Vilhelm II som Henrik I af England, ifrigt förfäktande kyrkans frihet gent emot den verldsliga maktens ingrepp. Väl måste han tvänne särskilda gånger för flere år lemna sin ärkebiskopsstol och gå i landsflykt, hvarunder han vistades dels i Flandern och Frankrike, dels i Italien; men segern stannade dock slutligen på Anselms sida. Sedan han med ära blifvit återinsatt i sina ärkebiskopliga rättigheter, egnade han sin mesta tid åt genomförandet af en grundlig och genomgående reformation bland presterskapet och framför allt af klosterväsendet. I detta hänseende var hans ärkebiskopliga verksamhetskrets synnerligen stor: den omfattade utom England äfven Skotland, Irland och de smärre öarna. - Sitt största rykte vann dock A. på det rent vetenskapliga området genom uppställandet af det s. k. ontologiska beviset för Guds tillvaro. Enligt detta sluter man från den i menniskans förnuft gifna idén om ett det fullkomligaste väsende till detta väsendes existens, alldenstund det icke skulle vara det fullkomligaste, om det saknade tillvaro, som också är en fullkomlighet. A. har äfven gjort sig frejdad genom sin vetenskapliga behandling af den kyrkliga försoningsläran (i den latinska afhandlingen "Cur Deus homo?") och genom framställandet af den s. k. satisfaktions-teorien. A. dog den 21 April 1109. J.H.B.