Antrustioner

Antrustioner (af det german. ordet trust,latiniseradt trústis, väpnadt följe) kallades hos frankerna på de merovingiske konungarnas tid de, som voro in truste dominica, d. v. s. anställda vid det kungliga hofvet eller den kungliga hirden. Vid sin anställning förband sig antrustionen genom en ed, aflagd "i konungens hand", till hirdmanskap och trohet (trustem et fidelitatem). I likhet med de norske hirdmännen blefvo de sålunda konungens "handgångne män". På grund af antrustionernas anställning i konungens tjenst erlades för dem en tre gånger så hög mansbot (600 solidi) som för andra friborna franker (200 solidi). De romaner, som införlifvades med konungens hof, kallades convivæ regis och motsvarade de germanske antrustionerna, men som en romansk godsegares mansbot endast var 100 solidi, så blef conviva'ns mansbot endast 300 solidi. På karolingernas tid inbegrepos antrustionerna under den mera omfattande benämningen "kungliga vasaller" (se Vasall), och ordet qvarstod i lagarna endast såsom en lemning från den merovingiska tiden. Antrustionerna böra icke, såsom vanligen skett, förblandas med de i den merovingiska tidens historiska källor ofta omtalade Fideles och Leudes (se d. o.). S. F. H.