Apalacher

Apalacher (appalacher), ett namn, som ofta användes om en indianfamilj i Nord-Amerikas sydöstra del, ö. om nedre Mississippi och s. om algonkinerna, omfattande creek (muskogi och seminoler), hitchiti, choctaw, chikasaw, coosade, alabama, appalachi och några andra, hvarjämte dit äfven räknas natches vid nedre Mississippi, catawba i Syd-Carolina och de mellanliggande cheroki, hvilka skilde sig från de förstnämnda till språket, men i vanor och civilisation stodo dem nära. Äfven den intressanta, men för länge sedan utdöda timucuastammen synes hafva tillhört denna familj. Apalacherna voro, när de först anträffades af de hvita, mera framskridna i civilisation än de norra stammarna och stodo i kultur mellan de senare och Mejicos folk. Åkerbruk var deras hufvudnäring, majs deras vigtigaste födoämne. De uppförde tempel och ansenliga hus för sina höfdingar, medan folket bodde i torftiga hyddor. Deras ofta folkrika städer voro byggda i cirkelrund form och omgifna af palissader till försvar. De voro kunniga i flere handtverk, tillverkade lerkärl och väfnader och beredde skinn till kläder samt förfärdigade med skicklighet redskap af sten, ben och trä. Samhället hade gemensam jord, hvaraf hvarje medlem hade frihet att odla en del för eget bruk, men en bestämd andel af afkastningen magasinerades i för hela samhället gemensamma magasin för den händelse de enskildes förråd skulle taga slut. Hvarje stat styrdes af en höfding, mico, som stod i största anseende och af några auktoriteter anses hafva egt despotisk myndighet. Han var emellertid underkastad ett lägre höfdingeråds beslut. Näst honom stod den store krigshöfdingen, stammens anförare i krig. Derjämte fanns en öfversteprest med stort inflytande. Apalacherna trodde på själens odödlighet och ett kommande tillstånd af belöningar och straff. De dyrkade ett högsta väsende (»den store anden») och som symboler af dess makt och godhet solen och elden. Apalacherna älskade jagt och krig; de voro i allmänhet resliga och välväxta, med regelbundna drag. Creekspråket har behandlats af H. F. Buckner (Marion, Ala. 1860) samt af Brinton i »Contributions to a grammar of the Muskokee» (Filad. 1870).