Apokryfisk (af Grek. apókryphos), förborgad, hemlig. Apokryfiska böcker eller apokryfer kallas de skrifter, hvilkas upptagande i bibeln varit ifrågasatt, men som ej blifvit erkända såsom egande kanoniskt anseende. Anledningen till namnet anses vara, antingen att de äro till sitt ursprung okända, eller att de ej fingo framtagas, utan skulle hållas undangömda vid gudstjensten, eller ock att deras innehåll är hemlighetsfullt eller åtminstone tvetydigt och lätt vilseledande.
Gamla Testamentets apokryfiska böcker äro de, som finnas i den alexandrinska öfversättningen, men icke voro upptagna i judarnas kanon. De förskrifva sig från en tid, då profetians gåfva ej mer fans i Israel, nämligen början af den judiska neoplatonismens tid, d. v. s. ungefär 300-150 f. Kr. De flesta af dem äro troligen författade i Alexandria på grekiska språket, några möjligen på hebreiska eller latin. I Nya Testamentet har icke kunnat med säkerhet uppvisas något citat ur dem. Några af kyrkofäderna, t. ex. Athanasius och Augustinus, gifva åt dem ett ganska högt erkännande; andra, t. ex. Hieronymus, hvilken gaf dem benämningen apokryfer, bedöma dem strängare och anse dem väl kunna gifva goda lefnadsregler, men icke tjena såsom grundval för tron. Uti sistnämnda åsigt instämde Luther ("de äro ej att akta lika med den Heliga skrift, men dock goda och nyttiga att läsa") äfvensom de öfrige reformatorerna. Jämväl de båda protestantiska hufvudkyrkorna äro i allt väsentligt ense i detta afseende. Det fullkomliga förkastande af apokryferna, som gjort sig gällande i en stor del af den reformerta kyrkan, har ingen grund i hennes bekännelseskrifter. Den romersk-katolska kyrkan åter antog - efter en lång tids vacklande - på det Tridentinska mötet (4:de sessionen, den 8 April 1546) dessa böcker såsom kanoniska, hvilken uppfattning delas af den grekiska kyrkan. De ifrågavarande apokryferna äro: Judits bok, Vishetens bok, Tobias' bok, Jesu Syrachs (sons) bok, Baruks bok, Jeremias' bref (af Luther fogadt såsom 6:te kap. till föreg.), de 4 Mackabeer-böckerna, Stycken af (d. ä. tillägg till) Esters bok, Stycken af Daniel, Manasses bön samt 3:dje och 4:de Esras bok. Af dessa äro de två sistnämnda samt 3:dje och 4:de Mack. af Luther - och således äfven i den svenska bibeln - uteslutna. De öfriga värderade Luther ej häller alla lika högt. Främst stälde han Vishetens bok och Jesu Syrachs bok. - Apokryferna stå vida efter de kanoniska böckerna, så väl i historisk tillförlitlighet som ock i afseende på andan i sina läror. Den profetiska ingifvelsens kraft är fjerran från dem, och språket saknar den höga värdighet och renhet, som utmärker de kanoniska böckerna. Stundom göra de sig skyldiga till motsägelser så väl mot dessa som ock mot hvarandra (jfr t. ex. 1 Mack. 6: 6-16 med 2 Mack. 1: 13-16. Citaten äro efter Melins öfversättning). Ofta äro berättelserna osmakligt vidskepliga (t. ex. Tob. 8: l, 2; 2 Mack. 1: 19-22), och läror framställas, som äro helt och hållet stridande mot bibelns anda (t. ex. Vish. 8: 20; 2 Mack. 12: 43-45). Med urskilning begagnade, kunna de likväl vara af nytta genom sina vishetsreglor, sina historiska upplysningar (i synnerhet l Mack.) och såsom vittnesbörd om det religiösa åskådningssättet under den tid, då de tillkommo.
Nya Testamentets apokryfer äro till största delen författade efter den apostoliska tiden, några få möjligen under denna tid. Några af dem åtnjöto i den äldsta kristna kyrkan högt anseende, andra åberopas nästan endast af sekterna, företrädesvis gnostiker och manikeer. Sedan deras värde länge varit omtvistadt och flere försök gjorts att insätta dem i den nytestamentliga kanon, blefvo de på synoden i Hippo 393 derifrån uteslutna och samlingen af Nya Testamentets skrifter, sådan vi nu hafva henne, fastställd. - Mest ansedda och närmast slutande sig till Den heliga skrift äro de apokryfer, som uppgifvas vara författade af s. k. apostoliska fäder (d. ä. apostlarnas omedelbara lärjungar): Barnabas, Clemens Romanus, Hermas, Ignatius, Polycarpus och Papias. För öfrigt finnes en stor mängd apokryfiska "evangelier", "apostlagerningar", "bref" och "uppenbarelser". Deras innehåll är ofta fabelaktigt och orimligt. E. J. Ö.