Apoteos

Apoteos (Grek. apothéosis), förgudande, en ceremoni, genom hvilken forntidens folk tillerkände en menniska gudomlig rang. Bruket att apoteosera var mycket gammalt hos grekerna och hade ursprungligen sin grund i den beundran, vördnad och tacksamhet man ville visa aflidna personer, hvilka på ett eller annat sätt utmärkt sig som sitt folks välgörare eller förvärfvat ett glänsande hjelterykte (heroerna). Senare lät mången herskare (t. ex. Alexander den store) apoteosera sig, medan han lefde. - Romarna visade sig länge njugga på denna ärebetygelse, hvarför hon icke kom någon till del under hela den långa tidrymden mellan Romuli och Julius Caesars apoteos. Under kejsaretiden deremot, då smicker och sedeförderf togo öfverhand, voro de så mycket frikostigare med apoteoser: nästan hvarje kejsare från och med Augustus blef delaktig af denna utmärkelse. Ceremonien, som hos romarna kallades consecratio, egde vanligen rum på Marsfältet, der den dödes vaxbild, lagd på en praktfull paradsäng, brändes på ett bål, ur hvars lågor man lät en örn flyga upp, hvilken enligt folktron förde den aflidnes själ till gudarna.