Apperception

*Apperception, psykol., medveten uppfattning, till skillnad från den omedvetna. — I denna betydelse infördes termen inom filosofien och psykologien af Leibniz. Kant sammanställde dess begrepp med sin uppfattning af sjelfmedvetandet. Herbart och hans efterföljare bortse från medvetandets egen aktivitet och fatta apperceptionen blott såsom ett förhållande mellan föreställningarna inbördes, hvarigenom de assimileras med hvarandra; och genom Steinthal har denna uppfattning vunnit burskap inom en stor del af den språkvetenskapliga literaturen. Wundt fattar apperceptionen i väsentligen samma betydelse som Leibniz. Han karakteriserar bildlikt apperceptionen såsom en föreställnings inträdande i medvetandets blickpunkt (det tydligaste seendets ställe på näthinnan), under det att perceptionen innebär dess inträdande öfver hufvud inom synfältet. Det är uppmärksamhetens riktning på föreställningen, som genom en akt af viljan bringar perceptionen öfver till apperception. — Många psykologer fatta apperceptionen såsom en andra förnimmelseakt, genom hvilken man förnimmer sin egen förnimmelse och sålunda blir medveten om denna. Men i sjelfva verket är hvarje förnimmelse medveten i någon grad (sålunda äfven den ursprungliga perceptionen); och apperceptionen är derför endast en högre aktualitetsgrad af den ursprungliga förnimmelsen. Tvärt emot deras åsigt, som anse, att inga grader i apperceptionen finnas, utan att en förnimmelse är antingen omedveten (perception) eller medveten (apperception) alltigenom, torde derför det verkliga förhållandet vara, att medvetandet liksom ljuset i oändliga gradationer från djupaste mörker till högsta klarhet kan belysa sitt föremål. Att i dessa successiva öfvergångar fixera en punkt såsom apperceptionens gräns, låter sig derför icke göra, utan i hvarje fall är härvid endast fråga om ett mer eller mindre af medvetenhet l. apperception. Högre medveten l. skarpare appercipierad blir förnimmelsen framförallt genom att sättas i samband med ens öfriga förnimmelser, genom lokalisering i rum och tid, genom orsakssammanhang, ändamålsbestämdhet o. s. v. Men äfven härvid mötes man af samma gradförhållande, som det nyss antydda. — Många moderna psykologer, såsom Beneke, I. H. Fichte. Höffding m. fl., använda alls icke termen apperception. S–e.