Aragonien, sp. Aragon, under medeltiden ett sjelfständigt spanskt konungarike. Då araberna efter slaget vid Jerez de la Frontera, 711, underlade sig spanska halfön, flyktade en del af vestgoterna upp till bergen i norr, bibehöllo der sin sjelfständighet och bildade små riken, hvilka sedan efter hand utbredde sig åt söder. En svärm vestgoter fattade sålunda fast fot i Aragons öfre floddal och grundade der småstaterna Sobrarbe och Ribagorza. hvilka sedermera kommo att tillhöra konungarna af Navarra. En af dessa, Sancho den store, lemnade ifrågavarande land åt sin oäkta son Ramiro, hvilken 1035 antog titeln "konung af Aragonien". Under ständiga strider med araberna utvidgades riket af hans efterträdare. Alfons I eröfrade 1118 Saragossa och gjorde det till rikets hufvudstad. Genom gifte mellan furstehusen blef A. 1162 förenadt med Katalonien, och det var nu näst Kastilien Spaniens mäktigaste kristna rike. 1238 eröfrades Valencia. Regentätten var derjämte tidtals i besittning af Sardinien och Sicilien. Då Ferdinand den katolske 1469 förmälde sig med Isabella, arftagerska till Kastilien, förbereddes derigenom Aragoniens och Kastiliens förening till konungariket Spanien. Denna förening kom till stånd under deras dotterson Karl I (V). - A. är bland Europas riken det, som tidigast framträdde såsom konstitutionel monarki, och dess författningshistoria är derför af synnerligen stort intresse. Redan 1118 fingo borgarena i Saragossa riddareprivilegier; från 1136 deltogo, jämte de verldslige och andlige länsherrarna, ombud från Aragoniens städer i riksdagarna, och ständernas makt utvecklade sig i utomordentligt hög grad. Från 1287 sammanträdde riksdagen, som var delad i fyra stånd (presterskap, högadel, lågadel, städer) årligen, från 1307 hvartannat år, och under tiden mellan riksdagarna hade ett utskott af 8 personer att bevaka ständernas rätt. I början var det lagstadgadt, att om konungen gjorde sig skyldig till något våldsamt ingrepp i folkets friheter, hvarje vapenför person från 14 till 60 år måste gripa till vapen för att störta honom. Detta stadgande blef 1348 upphäfdt, men i stället upprättades en mellanmakt mellan konung och riksdag, "justician", hvars medlemmar tillsattes på lifstid och skulle döma i alla tvister mellan de båda statsmakterna. A. bibehöll sina privilegier äfven efter föreningen med Kastilien (1516) och förlorade dem först efter spanska successionskriget. Den siste riksdagen i A. hölls 1720.
I sin vidsträcktaste bemärkelse omfattade A. de tre landen Aragonien, Katalonien och Valencia jämte Baleariska öarna - ett område på nära 1,800 qv.-mil. Nu är namnet inskränkt till det förstnämnda landet, som enligt 1833 års indelning omfattar de tre provinserna Saragossa, Huesca och Teruel. 845,6 qv.-mil. 928,718 innev. (1870). A. är ett bergland; på norra gränsen stryka Pyrenéerna, som der nå sin största höjd i spetsarna Maladetta och Monte Perdido, och i s. v. sträcka sig utgreningar från Iberiska bergen. Hufvudfloden är Ebro, som flyter midt genom landet; Aragon, efter hvilken landet har sitt namn, tillhör det endast i sitt öfre lopp; Guadalaviar upprinner längst i söder. Jordmånen är nästan öfverallt utmärkt fruktbar, utom i Ebrodalen, der marken är starkt salthaltig och klimatet torrt. Landet är äfven rikt på andra naturliga hjelpkällor, men dess kultur står på en bedröfligt låg ståndpunkt. Stora sträckor af den ypperligaste jorden ligga öde, och det under medeltiden tätt befolkade och väl odlade, genom handel och industri blomstrande Aragonien är nu näst Estremadura Spaniens fattigaste och ödsligaste land. Orsakerna till förfallet få sökas i den starka utvandringen till Amerika straxt efter dettas upptäckt, i moriskernas fördrifvande under Filip III, i upphäfvandet af den fria författningen under Filip V och i de ofta återkommande borgerliga krigen (carlistkrigen).