Arfförbrödringar

Arfförbrödringar (Lat. pacta confraternitatis, T. erbe-verbrüderungen) kallas de i Tyskland förr mycket vanliga öfverenskommelser, genom hvilka två eller flere furstehus försäkrade sig om ömsesidig tronföljdsrätt i sina land, så att vid den ena ättens utslocknande hennes land öfvergick till den andra ätten. En sådan öfverenskommelse är den ännu gällande arfförbrödringen mellan Sachsen och Hessen, först ingången 1373 och sedermera flere gånger förnyad. Stundom afslötos s. k. ensidiga arfförbrödringar, igenom hvilka den ena fursteätten fick eventuel arfsrätt till den andras land utan motsvarande fördel å den senares sida. Sådana äro t. ex. överenskommelserna om brandenburgska husets arfsrätt till Mecklenburg (afsluten 1442, förnyad 1693 och 1708 samt ännu gällande) och till Pommern (af 1501). Den senare är vigtig äfven i Sveriges historia, enär hon föranledde långvariga tvister mellan svenska regeringen och kurfursten af Brandenburg, då Sverige vid trettioåriga krigets utbrott bemäktigade sig Pommern och sedan behöll det vid den pommerska hertigättens utslocknande (1637).