Arfsrätt, jur., skyldemans lagliga rätt till en död persons qvarlåtenskap. Arfsrätten förutsätter såsom vilkor, att arfvingen skall hafva öfverlefvat arflåtaren, att han ej förverkat sin arfsrätt, att vid dödsfallet ingen annan skyldeman finnes, som är närmare befryndad med den aflidne m. m.
Arfsrätt kan ock betyda de lagliga föreskrifter, som bestämma skyldemännens rätt till den dödes qvarlåtenskap. Dessa föreskrifter måste naturligtvis vara olika under olika tider och hos olika folk. I det hela sammanhänger arfsrätten nära med grundvalen för ett folks politiska lif, och den kan äfven i visst afseende räknas såsom ett uttryck för folkets uppfattning af menniskovärdet hos qvinnan i jämförelse med mannen. Den svenska arfsrättens historia återspeglar ock i sina olika skeden dessa båda förhållanden. I äldsta tider, då ättförfattningen bestod orubbad och den enskilde betydde något endast såsom medlem af en ätt, var det af vigt att söka hålla egendomen qvar inom ätten och att behålla honom i möjligaste mån odelad. Derför var arfsordningen strängt gradual, men tillika så bestämd, att af flere slägtingar i samma led den ene uteslöt den andre. Sålunda slöt en man ut en qvinna, och egde den, som genom en man var slägting till den döde, företräde för slägting genom qvinna. Sedermera skedde ändring deri så, att qvinna fick arfsrätt jämte man i samma led, ehuru till mindre lott än mannen, och i sammanhang dermed äfven så, att slägting genom qvinna fick rätt att arf va med slägting genom man. Äfven i förhållandet mellan dessa senare var arfslottens storlek beroende af det olika sätt, hvarpå de voro befryndade med den döde (se Jämnarfvet). Längre fram gafs till och med rätt åt aflägsnare slägtingar att ärfva jämte närmare, i det att en persons barn eller andra afkomlingar liksom stego upp i hans stad och ställe, om han sjelf dött före arflåtaren (s. k. istadarätt). Slutpunkten i utvecklingen är fullkomlig likhet i rätt för man och qvinna samt för den, som är född af qvinna och den som är född af man, äfvensom ett fullständigt genomförande af istadarätten. I det förra hänseendet har svenska rätten numera nått målet; i det senare hänseendet är väl slutpunkten vunnen i afseende på de slägtförhållanden, som vanligast förekomma vid arf, men icke inom slägtens hela område.
Följande data beteckna skarpast denna rätts olika utvecklings-skeden. Den äldre Vestgötalagen (från början af 1200-talet) uppställer följande arfsordning: 1) son, 2) dotter, 3) fader, 4) moder, 5) broder, 6) syster, 7) sonson, 8) sondotter och dotterson, 9) dotterdotter, 10) brorson, 11) brorsdotter och systerson, 12) systerdotter, 13) farfar, 14) morfar och farmoder, 15) mormor, 16) farbror, 17) morbror och faster, 18) moster. Sedan Birger Jarl år 1262 bjudit, att syster skulle ärfva halft jämte broder, iakttogs detta stadgande så fullständigt i den yngre Vestgötalagen (från slutet af 1200-talet), att enligt denna lag qvinna i hvarje led var samarfva med man. Arfsordningen var följande: 1) son och dotter, 2) fader och moder, 3) broder och syster, 4) sonbarn och dotterbarn, 5) broderbarn och systerbarn, 6) farfar, morfar, farmor och mormor, Östgötalagen (likaledes från slutet af 1200-talet) visar sig motsträfvigare i att införa det nya stadgandet. Denne lags arfsföljd är: 1) son och dotter, 2) fader, 3) moder, 4) broder, 5) syster, 6) sonson o. s. v. Uplandslagen (stadfäst 1296) innehåller föreskrifter så långt framskridna, att de ej i längden kunde upprätthållas. Enligt denna lag ärfde 1) nedstigande slägtingar till och med fjerde led från arflåtaren, med befogenhet för dem, som stodo längre ned, att med istadarätt ärfva jämte de närmare slägtingarna; 2) fader och moder och, om någon af dem var död, syskon och syskons afkomlingar till och med fjerde led från arflåtarens föräldrar, jämväl med full istadarätt; 3) öfriga slägtingar efter led, ungefär på samma sätt, som enligt yngre Vestgötalagen. De öfrige Svealagarna följa icke Uplandslagen i nämnda bestämmelser, med undantag af Helsingelagen, som erkänner istadarätten i nedstigande slägtskap. I öfrigt innehålla de arfsystem, som närma sig den ena eller andra af de arfsföljder, som innehållas i Götalagarna. "De två Landslagarna (Magnus Erikssons, författad omkr. 1350 och Kristoffers stadfäst 1442) inskränka istadarätten såväl i nedstigande slägtskap som i första sidolinie dertill, att han gäller blott i andra ledet från arflåtaren eller arflåtarens föräldrar. I städerna, hvilkas innevånare ej behöfde uppehålla ättförfattningen, hade sedan gammalt man och qvinna haft rätt till arf på samma gång och till lika lotter. Detta är uttryckligen stadgadt i Magnus Erikssons stadslag (författad emellan åren 1349-57), hvilken i öfrigt stämmer öfverens med samme konungs landslag. I 1734 års lag upptogos hufvudsakligen landslagens stadganden att gälla om arf efter dem, som dött bosatta på landet eller efter adelsmän, och stadslagens föreskrifter att tillämpas på arf efter personer, som voro bosatta i stad eller efter prester. Istadarätt erkände dock denne lag obegränsadt i nedstigande slägtskap, men i första sidolinien endast till och med andra led från arflåtarens föräldrar. Först Förordningen af den 19 Maj 1845 gjorde likheten i arfsrätt för man och qvinna allmän så för stad som land och oberoende af stånd. På samma gång infördes oinskränkt istadarätt i första sidolinien. Se Arfskifte. Arfsordning. E. V. N.